2018-09-15 17:23Bloggpost

Vägval

null

Inget är som att fjällvandra om sommaren. Om jag blundar kan jag fortfarande känna lukten av mossa, fjällbäckar och dimman man bara hittar högst uppe på bergstopparna. Återuppleva smaken av hjortron och turkost glaciärsvatten. Synen av snöfläckar mellan sten och täcken av rosa blommor. Renar som betar i lätta regnskurar i ett landskap där tiden alltid står stilla. Det är som att bergsluften sköljer bort alla nyanser av grått som under året lagt sig som en hinna över uppmärksamhetens färgskalor. Penseldragen i naturen träder fram i lukt, ljud och bild och låter svensk valkampanj få vila ett tag.

Den enda gemensamma nämnaren med kullerstensgatorna i debatternas Almedalen är just sten. För här finns inga gator och eller vägar. Bara små stigar med rödmålade stenar som ger möjligheten att avvika ibland för att ta en matpaus eller titta på utsikten. Man väljer helt enkelt vägar – ibland utanför stigen – beroende på vem man har med sig och vädrets humörsvängningar. Skall minstingen eller mormor vara med, ja då kanske bergstoppen får vänta. Det är vandrarna som bestämmer resmålet eftersom en del av syftet är att kunna gå och uppleva vandringen tillsammans. Även bergstoppar kan nås om man bara hittar en stig som inte är för brant en dag det inte blåser för mycket.

Milsvis från snåriga bergsstigar hittar vi den svenska familjepolitikens autostrada. Här blåser det för jämnan på en asfalterad väg där resenären tydligt blir upplyst om resmålet. Lokaliseringsmärket med ”Jämställdhetens Mecka – 50” och sedan varnings- förbud- och påbudsskyltarna: ”Varning för barn. Varning för långsamtgående löneutveckling. Varning för karriärsmässig nedförslutning. Påbjuden förskolebana. Förbud mot barnvänlig sväng. Begränsad hemmatid.” Visserligen kommer man så småningom till en korsning där man kan välja att svänga åt höger eller vänster. Högervägen har möjligen fler varningsskyltar än de förbud- och påbudsskyltar som dominerar vägen åt vänster. Men just på denna autostrada är slutstationen gemensam. De familjepolitiska förslagen sedan 60-talet har haft ekonomisk jämställdhet mellan män och kvinnor som mål. Allt som har tyckts hindra kvinnor att hinna i kapp männens försprång har effektivt huggits ner längs vägen. Några partier har åtminstone velat ge möjligheten att sänka farten lite i form av vårdnadsbidrag eller frivillig sambeskattning. I stället har farten bara ökat, nu senast i form av ett förslag från Moderaterna om obligatorisk förskola för barn till nyanlända och Socialdemokraterna som vill slopa alla avgifter i förskolan för att göra den så småningom allmän. Men i bilarna sitter både föräldrar och barn som bara längtar efter att bara kunna stanna och få en aldrig så liten kisspaus.

I grund och botten tror jag att vi alla egentligen är fjällvandrare. Svenska familjer önskar själva få staka ut vägen och välja sig en egen bergstopp, sin egen livsrytm. Det behöver inte gå så snabbt och det spelar egentligen ingen roll vem som når toppen först. Vi vill bara ha möjligheten att vandra tillsammans, stora som små och låta farten och vägvalet bestämmas av de svagaste och kortaste benen.


Om Haro tid för barnen

Haro arbetar för att värdesätta och säkra föräldrarnas ansvar för sina barn och öka respekten för familjers val av barnomsorg, inklusive den egna familjens omsorg. Både jämställdhet och barnens trygghet stärks om föräldrarna får lov att fullt ut ansvara för vilken omsorg barnen behöver. Haro är en ideell demokratisk organisation som arbetar opinionsbildande både nationellt och internationellt.

Kontaktpersoner

Karin Bengtsson
vice ordförande
Karin Bengtsson
Ingvild Segersam
Ordförande
Ingvild Segersam
Madeleine Wallin
Styrelseledamot (internationella relationer)
Madeleine Wallin
Jonas Himmelstrand
Familjepolitisk expert och styrelseledamot
Jonas Himmelstrand