Almedalssyndrom

Nog är det ett typiskt Almedalssyndrom att sitta på flyget på väg hem från Visby, skrivandes den sista rapporten och den sista bloggen.  Nåt riktigt fyndigt ska man skriva, gärna filosofera över seminariernas obetydelse och kvantitet,  det överdrivna rosevins minglet och det hysteriska i att så många proffstyckare befinner sig på samma, lilla yta. Sedan skall man klämma in några namn på kändisar man träffat och kampanjer som genomförts. Har man hamnat på någon hetast i Almedalenlista är lyckan gjord. Då räcker det att bara retweeta listan och i tagentbordets tystnad njuta av belöningen.
Ytligt sätt verkar allting ytligt. Men det finns ett annat Almedalen. Ett levande civilsamhälle där människor åker på obetald semestertid, och använder ihopsamlade kampanjmedel på brinnande engagemang och entusiasm. Det är så många som verkligen bryr sig. Och det ger mig åter tron på ett levande Sverige. En kvarleva finns som tror på människors inneboende  kraft att förändra. Som inte bara tittar uppåt, på politiker och makthavare för svar och åtgärder.  Men som förstår att varje individ med problem även bär på lösningen. Och just därför börjar varje förändring med mig. Och samhället förändras i mitt möte med andra. Det är det som är mitt Almedalen.