Angående obligatorisk förskola

I Haro, Hemmaföräldrars riksorganisation, samlas föräldrar med viljan att tillbringa mycket tid med sina barn. Vissa av oss avstår helt yrkesarbete under barnens första år, andra arbetar deltid eller flexibelt i egna företag. Flera är rutinerade föräldrar och har vuxna barn, fått barnbarn. Möjligheten att välja pedagogisk omsorg, i dagligt tal dagmamma, är viktig för oss. Våra barn är olika och det kräver olika barnomsorgslösningar, en palett av alternativ där vi föräldrar kan välja den omsorg som passar just våra barn bäst.

De senaste åren har inneburit minskat statligt stöd för föräldrar som själva vill stå för barnomsorgen. Vårdnadsbidraget, vilket gav 3000 kronor i månaden och en skyddad sjukpenninggrundanande inkomst, slopades år 2016. Föräldradagarna har stegvis tvångsfördelats. Nu förslaget om obligatorisk förskola.

Ett samhälle behöver inkomster. Absolut. Välfärdssektorn är beroende av de skattepengar som betalas in av varje enskild lönearbetare. Men! En förskoleplats kostar cirka 10.000 kronor i månaden. En enskild Haromedlem med tre barn i förskoleålder som valt att själv stå för barnomsorgen sparar därmed 30.000 kronor i månaden åt den egna kommunen! En genomsnittlig lön i Sverige var år 2019 ungefär 31 500 kronor. Den enskilda föräldern som lämnar sina tre barn på förskola täcker med sin skatteinbetalning därmed bara en tredjedel av kostnaden.

Så självklart till jämställdhetsaspekten. I vår organisation samlas föräldrar – kvinnor och män – under parollen valfrihet. Flera föräldrar kan relatera till ångesten och motviljan att lämna sina 1-åringar till främlingar i förskolan. Verkligheten ser ut sådan, då föräldradagarna är slut förväntar sig arbetsgivare (och ekonomin kanske kräver?) en återgång i lönearbete och många familjer lider därefter av brist på tid tillsammans.

I vår organisation samlas föräldrar som lyssnat på hjärtat och magkänslan som skriker nej till att lämna bort de små barnen. Föräldrar som vet sina barns bästa och trots brist på statligt stöd lyckas ro runt familjeekonomin på en inkomst. Föräldrar som har erfarenhet av förskolor som inte fungerat, som försökt leva enligt statens föreskrifter: jobbat heltid, tänkt på pensionen, troget betalat skatt – men märkt att de inte vill leva så, inte just nu när barnen växer upp. Det är egna genomtänkta val som gjorts, baserade på barnens och familjens bästa. Går de enskilda föräldrarna miste om karriärer och pensionspoäng? Ja, kanske är det så. Men vi har själva valt det och det måste respekteras i ett demokratiskt och fritt samhälle.

Förskoleupproret samlar för övrigt förskolepersonal i ett gemensamt nödrop om en ohållbar arbetsmiljö. De larmar om för stora barngrupper med för få personal, höga ljudnivåer och ekonomi som inte tillåter vikarier. Denna yrkesgrupp löper störst risk att drabbas av utmattningssyndrom. Och ändå utreds nu alltså att ännu fler små barn ska tvingas in på förskola. 

Vi vet att tid tillsammans med närvarande föräldrar ger barn trygghet. Vi vill ge dem lek, närhet och relationsbygge med så lite stress inblandat som möjligt. Vi vill följa deras utveckling, se och glädjas åt framstegen. Vi vill ge dem en grund byggd av kärlek att stå på, en förutsättning för lärande. Vi vill ge barnen det allra bästa.

Ja, älskade älskade underbara ungar. Vi vill er allt gott.

/Lovisa Öhrman

(Texten har tidigare publicerats i HARO 3, 2020)