Barnkonventionen och tvånget i familjepolitiken

Jag hörde på nyheterna i förra veckan att man ska låta barnkonventionen bli lag i Sverige. Läser i denna konvention under den 5:e punkten:

Barnets föräldrar eller annan vårdnadshavare har huvudansvaret för barnets uppfostran och utveckling och ska hjälpa barnet att få det som barnet har rätt till.

Denna punkt tycker jag rimmar dåligt med det samhälleliga tvång som barnföräldrar i Sverige känner idag, att lämna iväg sitt ettåriga barn på mer än heltid på förskola, med ofta allt för låg personaltäthet. Om barnkonventionen ska gälla i Sverige fullt ut måste politikerna skapa bättre förutsättningar för valfrihet för föräldrar att ta hand om sina egna barn på det sätt som de själva anser bäst för dem, dvs att ge barnet det han eller hon behöver för sin fulla utveckling. Det är ju det som Haro står för och som jag helhjärtat stödjer. Vill man ta hand om sitt barn hemma de första tre viktiga åren så ska det ges möjlighet till det. Det anser jag inte sker idag. Med bristande anknytning, otrygga barn, psykisk ohälsa hos unga och utbrändhet i vuxenlivet som följd.

Hoppas Haro får vara med i tyckandet i en roll som remissinstans i denna fråga om denna konvention blir svensk lag. Eller är lagen mer tänkt att barnen ska få ännu mer att säga till om? Intressant är det att USA inte har anslutit sig till konventionen. Familjen har ju där en klart starkare ställning, och familjefrågor och beslut ska fattas av... just det, familjen. Mycket kan man säga om USA, men där finns det faktiskt något att hämta.

Men nu när jämlikheten har upphöjts till religion i Sverige riskerar man repressalier om man tycker att de mammor som vill vara hemma med sina barn ska få vara det.

Med förhoppning om en ljusare framtid för barn i Sverige.

Lisel Hamring, medlem i Haro

Här kan du läsa fler blogginlägg av Lisel med etiketten Familj.