Ingen har väl undvikit höstens metoo-avslöjanden så här dags. För över ett decennium sedan startade den amerikanske aktivisten Tarana Burke kampanjen #MeToo för att hjälpa sexbrottsoffer bearbeta sina trauman genom att bryta tystnaden och ensamheten. En flodvåg av vittnesbörd om sexuella trakasserier från kvinnor världen över har nu lett till en enorm medial uppmärksamhet och det med rätta. Problemet är monstruöst och så närgående att det flåsar sin vidriga andedräkt rakt in i vår egen familj, skola och arbetsplats. Oundvikligt har uppmärksamheten även hamnat på brottsutövaren, förkroppsligandet av den oempatiska och självcentrerade varelsen. Utan förmåga att kontrollera sina egna drifter och impulser äger denne inga moraliska föreställningar kring andras kroppsliga integritet. I stället för ångerfull självinsikt lägger denne skulden på offret som ”borde fattat att det var menat skämtsamt” eller som ”gav en tydlig invit”. Vissa har krävt att hälften av befolkningen tar på sig en kollektiv skuld för detta oetiska beteende. Andra åter har stilla hoppats på en våg av gentlemän och Mr. Darcys. I Jane Austens värld kryllade det av män med ”gentlemanlike manners” - förståelsen av plikt, en livslång överlåtelse till proper självkontroll och upprätthållandet av det goda ryktet. De mänskliga begären hölls i balans under en strikt kontroll av aptiten, oavsett om sex eller fasan stod på menyn. En sådan självkontrollerad människa (eller gentleman) som med en psykisk viljehandling kan behärska sina instinkter är förstås lika disciplinerad som vilken idrottsman som helst.
Disciplin är ändå något som vi ogärna pratar om i Sverige därför att vi kopplat ihop det med ett strikt religiöst leverne där inget är tillåtet och den mänskliga lustan skall undertryckas, ofta under påtryckningar från kyrkliga auktoriteter. Men upphöjandet av disciplinen och dygden är äldre än kyrkan. Aristoteles utvecklade ett helt dygdsystem med fyra kardinaldygder; rättvisa, tapperhet, klokhet och måttfullhet. Den rätta handlingen är den som är lagom som ljummet vatten. Rättvisa är att kunna balansera den ena människans rättigheter med dess skyldigheter gentemot andra. Tapperhet är att övervinna dödsångest med längtan efter seger och vinst. Klokhet är att hitta medelvägen mellan det rationella och emotionella. Måttfullhet är att både acceptera begäret och konsekvenserna av dess överdrifter samtidigt. Disciplin handlar således om förmågan att kunna balansera motstridiga känslor och upplevelser.
Psykologin lyfter ofta känslornas betydelse och påverkan på våra handlingar. Känslornas smältdegel, hjärnans frontallober, är avgörande för hur vi fattar beslut och reglerar våra impulser. Under barnets fem första levnadsår är inte frontalloberna tillräckligt utvecklade för att klara av denna reglering. Det är alltså vårdnadshavaren som hjälper barnet återfå balansen genom att spegla känslor, trösta och lugna det. Görs inte detta tvingas barnet slutligen "stänga av” vilket påverkar deras känslomässiga utveckling och försämrar den framtida förmågan att hantera starka impulser och påfrestningar. Flera studier visar att just pojkar har sämre förmåga än flickor att hantera just stress och är senare att utveckla förmågan att trösta, lugna eller distrahera sig själva. Kan en förälder då disciplinera sitt barn genom att auktoritärt kontrollera och styra barnets beteende? Nej - disciplin är främst att hjälpa barnet upptäcka och hantera sina känslor och så småningom sina handlingar - inifrån.
Det är här vi har själva kärnan till problemet. Män blir inte plötsligt okänsliga, oetiska tafsande gubbar. Någonstans längs vägen har de "stängt av" och aldrig lärt sig utforska sitt eget inre landskap. De får därmed svårt att förstå och respektera andra människors integritet och individualitet. Vi borde redan nu ta på allvar den uppväxtmiljö våra små barn har med ofta alldeles för mycket kronisk stress och få närvarande vuxna. Annars kommer dagens #metoo kampanj bara vara en krusning på vattenytan i jämförelse med den våg av kränkningar vi kommer möta i framtiden.
Haro arbetar för att värdesätta och säkra föräldrarnas ansvar för sina barn och öka respekten för familjers val av barnomsorg, inklusive den egna familjens omsorg. Både jämställdhet och barnens trygghet stärks om föräldrarna får lov att fullt ut ansvara för vilken omsorg barnen behöver. Haro är en ideell demokratisk organisation som arbetar opinionsbildande både nationellt och internationellt.