Farväl älskade mammatid

Farväl älskade mammatid

Han gav mig två alternativ, att arbeta med lera i keramikstudion, eller åka till Snösätra för att måla graffiti. Vi bestämde oss för det senare, packade bilen full med färghinkar och spray och spenderade en heldag utomhus, målade, umgicks och arbetade sida vid sida. Min graffitipremiär sker alltså när jag är femtiofyra år och utan honom, min nu trettioettårige son Benjamin, hade det troligen aldrig hänt. 

Han är äldst i en syskonskara bestående av fyra bröder och en syster. Vi bor långt ifrån varandra, han i stan och jag på landet med min man, de två yngsta och mellansonen som tillfälligt flyttat hem. De flyttar hemifrån och kommer tillbaka vid behov och så får det vara. 

Jag sitter ensam i mitt kök i Hyssna, det är måndag förmiddag och jag äger min dag. Tvättmaskinen låter i bakgrunden och jag uppskattar verkligen tystnaden här hemma. Lola, vår hund, ligger i korgstolen i hallen där hon har koll på allt som sker. Här finns inga barn som konstant pockar på min uppmärksamhet och i ärlighetens namn var det länge sedan de var små. Det fanns tillfällen, ganska många, då jag önskade att den här dagen skulle infinna sig, men nu, när vissheten om att de där dagarna för alltid är förbi ser jag tillbaka på den tiden med saknad. 

Tänk alla de där gångerna de ville vara nära, sitta i mitt knä, att jag skulle sjunga en av alla deras önskesånger och när de sedan somnade bredvid mig. När det vi bråkade om var petitesser och huset var fullt av liv. 

Allt försvinner obemärkt förbi och tiden tickar hänsynslöst på. Från en dag till en annan står barnböckerna orörliga i bokhyllan och plötsligt är alla leksaker och gosedjur nerpackade och ihopklämda i lådor i ett förråd och frågan är om någon ens kommer att vilja ha dem?

Kanske är det mina egna minnen av deras barndom som ligger där som ett bevis på att det verkligen har hänt.

Yngsta barnet är nu sjutton år och snart är mitt ansvar som vårdnadshavare över och jag försöker sammanfatta den här tiden, om det nu ens är möjligt. Jag befinner mig på en plats där jag kan se tillbaka på mina barns uppväxt och min egen roll i den. Inkompletta minnen, skärvor av händelser och en slags känsla av avslut av en era i mitt liv, mammatiden. 

Den nyblivna unga mamma som Benjamin fick jämförelsevis med den flerbarnsmamma Zackarias fick, fjorton år senare, är inte densamma. Vem var hon, förstabarnsmamman, jag minns henne knappt, hon som snart skulle fylla tjugotre år och trodde hon visste hur det var att ha barn. Så fel det skulle visa sig vara. Kanske var jag mindre ängslig för mina äldsta barn och senare, vis av erfarenhet av allt som kan hända, mer orolig för de yngre. Man vill så gärna skydda dem från alla farligheter, samtidigt som man vet att det inte går.

En ortoped som vi träffade vid några tillfällen med två av barnen sa en gång till mig, “Jag har förbjudit mina barn att köra cross, rida, spela fotboll och hockey, för allt det där är livsfarligt att hålla på med. Tro mig, jag vet.” Allt det där har mina barn gjort, och skadat sig mer än en gång, mer eller mindre allvarligt, så jag höll med honom och svarade att jag kanske helst av allt hade förbjudit det också, men ibland måste man bara hålla andan och hoppas att det går bra och låta dem utsätta sig.

Något av det mest krävande under barnens uppväxt har varit skolan och dagen då den obligatoriska skoltiden var över, när min yngsta son slutade nian, då firade jag. Dansade runt i köket och sjöng så högt jag kunde med i “Den blomstertid nu kommer”. 

Vilken lättnad att slippa allt tjat om läxor och pressen jag känt över att få dem att gå trots att de ibland inte mått helt bra. Alla händelser som påverkat dem negativt och som jag inte kunnat göra något åt.

Ibland kändes det som om jag släppte iväg barnen med oskyddade hjärtan, som skadades under dagen och måste läkas ihop igen inför nästa dag. Mycket händer i skolmiljön och man önskar att ens barn lyckas gå igenom den utan några större men och med självkänslan i behåll. Nu i efterhand är jag tacksam över att jag hade möjlighet att finnas där för dem även under den tiden, som är minst lika viktig som under deras första år.

En stor del av vara mamma till äldre barn är att släppa taget. Låta bandet vi skapat bli tunnare och tunnare, för att slutligen upplösas helt och sedan veta att relationen består trots att vi inte längre håller varandra i handen. Mitt uppdrag är utfört och barnen står på egna ben. De har egna liv. Deras kompetens inom många områden har för länge sedan passerat min och det är verkligen inte självklart att min argumentation är den som håller längst. 

Från att ha varit en central huvudperson i mina barns liv känner jag nu tacksamhet när jag blir inbjuden att få vara med dem, och handlar det om att måla graffiti, då tackar jag ja. 

/Madeleine Wallin

(Texten har tidigare publicerats i HARO 3, 2020)