Föräldraskapets förnuft & känsla

Jag gick in i föräldraskapet med en hel massa förnuft. Med mallar och idéer på hur det skulle vara och fungera. Jag älskade att titta på Supernanny innan jag fick barn. Det kändes så förnuftigt och ordning och reda, som jag ju älskar. På andra sidan av föräldraskapet möttes jag dock av en hel massa känslor som jag inte riktigt hade planerat för. Känslor åt både det ena och det andra hållet, som var starkare än de någonsin varit tidigare i mitt liv. Känslor som oändlig kärlek, blandat med otillräcklighet och oro, tålamod och otålighet, frustration och överväldigande omtanke. Aldrig har känslorna varit så stora som nu, aldrig har jag utmanats så till mitt yttersta eller älskat så djupt. 

Ibland brister tålamodet och all mognad flyger ut genom fönstret, som min äldsta påpekade lite snällt häromsistens. Vi pratade om en fantastisk barnbok om känslor, som han läst några sidor ur för sin yngsta syster. Jag berättade entusiastiskt om de följande sidorna, bland annat ett avsnitt om dubbla känslor. Som ett exempel sa jag att när man är liten och blir frustrerad så kanske man skriker rakt ut; man känner en känsla jättestarkt i taget. När man blir äldre och mognar mer så kan man i en situation till exempel känna sig jättefrustrerad på sin syster så man vill skrika, och samtidigt känna att man älskar henne och inte vill såra.

Att mitt i frustrationen också känna kärlek för personen som gör att känslorna blandas och man kan uttrycka sig på ett annorlunda sätt. Varpå min son sa: ”Det låter som något du behöver lära dig också mamma.”

Så sant som det var sagt. Ibland blir frustrationen för stor av bara livet, trötthet, stress och press och jag känner mig som det där lilla barnet som bara känner en känsla och skriker rakt ut, även om jag önskar att jag svarade sådär moget, balanserat och kärleksfullt varje gång. Tack och lov så går det att vända i kommunikationen som följer efteråt, och i det förlösande förlåtet.

Det är bra att komma in i föräldraskapet och ha idéer och planer, men viktigare är att vara öppen för att känna in den lilla personen i ens armar, och känna in ens nya roll och ansvar. Fråga dig själv vad som känns rätt för DIG! Jag insåg att det sätt jag hade tänkt var förnuftigt varken passade mig, min intuition eller min son särskilt bra, det rimmade inte för mig längre. Jag önskade absolut rutiner och ordning och reda, men mycket mer värme, förståelse och kärlek, lik min egen barndom. Jag älskar Astrid Lindgrens kloka ord: “Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek så kommer folkvettet av sig själv.” Det ligger så mycket sanning i det.

Ja, det är en känsloresa att bli förälder och det gäller att följa med på resan och låta sig utvecklas och läras. Man får hålla i sig. Förnuftet kan skymmas om känslorna tar över och likväl blir förnuftet förminskat utan känslorna, men ger vi plats åt dem tillsammans så kan de samverka och hjälpa både oss och våra barn genom livets upp och ned. //

/Caroline Höglund

(Texten har tidigare publicerats i HARO nr3, 2020)