Grottmammor

Varför är män större och starkare än kvinnor?” frågade min 7-åriga tjej mig här om dagen.  Jag försökte mig på en förklaring om att när mammor får sina bebisar så behöver de någon som kan ge skydd från vilda djur samt skaffa mat eftersom bebisen behöver så mycket mat och kärlek. Människor har ju inte alltid bott i nyckelmärkta hus. Så när den 1 år yngre kompisen försiktigt friade här om dagen fick han det omedelbara svaret: ”Nej! Jag behöver någon som är större och starkare än jag!”

Det lät ju inte särskilt modernt, men var dock en klockren konsekvens av min evolutionistiska historielektion. Jag borde förstås bakat in att eftersom vi nu bor långt bort från vildmarken, så behöver hon troligen ingen man alls. Och skulle hon få för sig att skaffa barn, så kan hon fylla frysen med färdigmat och till det behövs det knappast några muskler.

Dessutom var det förr i tiden som barn behövde så mycket tid och kärlek. Svenskar är inte som schimpanserna, där ungen klänger på mamman i mer än fyra år. Svenska barn måste lära sig flockbeteende genom tidig separation.  En apa skulle bli aggressiv, få beteendeproblem och inte klara av ett framtida föräldraskap om hon separerades från mamman i 1-årsåldern. Men för ett svenskt barn är det nödvändigt med separationen för välfärden och jämställdheten.  

Troligen skulle 7-åringen avbrutit mig vid det här laget med frågor om hur vi i Sverige egentligen definierar välfärd och jämställdhet. Och jag hade svarat att välfärd är att så många som möjligt jobbar heltid så att BNP kan öka eftersom staten har så många järnvägar, barn, gamla och sjuka att ta hand om.  Och jämställdhet är att män inte får vara större och starkare än oss kvinnor. Och att mammor inte längre skall behöva ta hand om barnen.

Och vem som tar hand om barnen i Sverige skulle hon förstås vara mycket medveten om.  En 7-åring i Sverige vet allt om pedagogisk kärlek och pedagogiska måltider. Den vet allt om att kissa i kö och gå promenader på led. Också att det inte alltid finns tid att bli sedd och bemött som individ, fast det står i läroplanen.

Min 7-åring råkar veta att några grottmammor finns fortfarande kvar som känner att de vill ta hand om barnen. De vill låta ungen klänga tills den själv släpper och är redo att utforska världen. De vill fostra självständiga individer som både respekterar sig själva och andra och blir omvårdande i nästa generation. Dessa mammor vet att empati inte kommer genom inlärning utan genom en trygg anknytning.  De vet att en positiv självkänsla är en förutsättning för att kunna respektera den som är annorlunda.

Grottmammor är i vilket fall som helst ett politiskt problem. Därför föreslås ytterligare restriktioner i form av kvoterad föräldraförsäkring. Vårdnadsbidraget måste bort så grottmammorna kan hållas nere i antal. Det som däremot inte minskar i antal är beteendeproblemen och mobbningen bland våra barn.

Om 20 år har kanske min 7-åring själv blivit mamma. Och när då staten försiktig friar med sin kvoterade föräldraförsäkring, maxtaxa och subventionerade barnomsorg hoppas jag att hon ger ett omedelbart svar: ”Nej, jag behöver INTE någon som är större och starkare än jag!  Jag tänker ta hand om mitt barn själv!