Hur hjälper jag barn som...

Description

Många föräldrar som söker sig till föräldrautbildningar har barn med någon sorts utmaning. Det kan vara barn där skolan signalerat problem, barn som är stressade, barn som mobbas eller barn som antas ha något neuropsykiatriskt funktionshinder. En fråga som ofta återkommer bland engagerade deltagare på studiedagar och föräldrautbildningar är, "hur hjälper jag ett barn som…" varefter följer en beskrivning av symtom och problemområden. Det finns förstås inget enkelt och lagom konkret svar på frågan, varje barn och varje relation är individuell. Varje barn behöver en skräddarsydd lösning utifrån vår förståelse av situationen samt barnets behov och förutsättningar.

Men på en mer övergripande nivå finns ett enkelt svar: Rätt relation och mjuka hjärtan. Barnet behöver knyta an till en vuxen som bryr sig, med den vuxne i den omhändertagande alfa-positionen och barnet i beroende-positionen till den vuxne. Dessutom behöver barnet ett mjukt hjärta. Barnet behöver kunna känna sina emotioner. Mognad drivs av emotion, inte kognition. Barnet behöver känna sina emotioner, de sårande upplevelserna får inte bli så tunga att hjärnan förtränger dem i syfte att klara vardagen.

Att den mångfacetterade frågan har ett så enkelt övergripande svar är förstås ett tecken på att något saknas många barn och unga idag. Även om föräldrar, förskolepersonal och lärare har de bästa avsikterna så saknas ofta såväl insikterna som formerna för att hjälpa barnen.

Många föräldrar tror att barnen får bäst fostran av utbildad personal i förskola och skola. Personal i förskola och skola inser som regel däremot att de aldrig fullt kan kompensera för vad som saknas i hemmen. Men att förmedla detta till föräldrarna är svårt. Det kan uppfattas som kritik eller att skuldbelägga, vilket får föräldrarna att gå i försvar och skylla på skolan. Konsekvensen blir att många barn saknar någon som tar verklig omsorg, och i brist på trygga vuxna vänder de sig till sina kompisar vilket skapar nya problem med jämnårigorientering.

Varje barn och ungdom behöver en vuxen som tar fullt ansvar för relationen i alfa-positionen – typiskt en förälder. Någon vars beständiga relation barnet fullt ut kan lita på, även när problem finns och gränser sätts. Någon som är lyhörd och med ambitionen att förstå. Någon som som aldrig sviker och med en god nog relation att fostra. Förskola och skola kan inte ersätta denna avgörande relation. Med denna rätta relation, tillsammans med barnets mjuka hjärta, kan naturen göra resten och växa barnet upp till sin fulla potential.

av Jonas Himmelstrand

(texten har tidigare publicerats i Haro 2020:1)