2019-10-21 05:50Bloggpost

I hennes skor

I hennes skorI hennes skor

Commission on the Status of Women, CSW, är en kvinnokonferens organiserad av FN och hålls i huvudkvarteret i New York två veckor i mars varje år. Tusentals kvinnor från hela världen samlas för att bidra, påverka och förhoppningsvis låta sig påverkas. Ingvild Segersam, Madeleine Wallin, Caroline Höglund och Charlotte Wingård Karlsson från Haro var på plats.

Skövde, Sverige. Jag packar. Det minsta barnet gömmer sig i resväskan och skriker “Jag vill följa med!” och river ut kläderna som en sofistikerad Haro-mamma bär i FN, innan han springer vidare till nästa gömställe. Jag packar om och funderar på skor. Vad har man för skor på sig när man ska förändra världen? Först och främst behöver man skor man kan gå mycket i. Gärna med bestämda steg. Det är trevligt med skor man är snygg i. Skor man får plats i. Skor man har fått välja själv.

Manhattan, New York. Staden har ingen aning om att jag är här. Men jag står i mina läderstövlar och betraktar Manhanttans långa gator som sträcker sig upp, och sen lika långt ner. Bilar, last-bilar, brandbilar. Ljudet av barnaröster är utbytt mot ett annat konstant ljud, också med alla tänkbara variationer.

Skövde, Sverige. 08.10 Min man är sen till skolan. Precis som vi hade varit om jag var hemma.

Manhattan, New York. Jag ser upp mot de skyhöga husen. Undra hur det känns att vara där. Ni vet, att vara någon viktig, jättehögt upp i de mäktiga byggnaderna. Tar man sig tid att titta ut genom fönstret ner på de små, små prickarna på marken? Ser de mig, tror ni? Om jag står och hoppar kanske, och viftar hejvilt med mina armar, skriver plakat och skriker högt. Tror ni att de hör mig då och är intresserade av vad jag har att säga? Jag undrar om de funderar på, verkligen funderar på, vad det är som driver tusentals kvinnor att lämna sina hem och länder för att åka till CSW för att dela ut flyers, bjuda in på seminarier, knyta kontakter, byta visitkort och skynda sig från seminarie till seminarie. Funderar man på det där uppe, eller önskar man sig ännu högre upp, så prickarna blir som osynliga?

Jag tänker på det själv. Varför gör jag det här, egentligen? Vilken skillnad kan jag göra? I hemlighet iakttar jag mina rumskamrater aka Haro-systrar i min jakt på svar. Förutom deras kläder och skor förstår jag snart att de har packat ner så mycket mer. Varsamt och noggrant har de vikt ner sina förhoppningar, sin längtan och sitt högtidliga ansvar att förmedla sin övertygelse för världen -utan att ursäkta sig.

Och det ska ni veta, att tillfällen att göra detta fick de och tog de. I diskussioner och samtal med represen-tanter från andra organisationer och inte minst under seminariet Haro höll tillsammans med Big Ocean Women (www.bigoceanwomen.org). Modigt står de i FN och förmedlar sina visioner och sanningar sakligt, passionerat, strukturerat, känslosamt och klokt. Där hade jag mitt svar! Och mitt hjärtas slag hade fått en röst. Det var många lyckliga hjärtan i rummet när Caroline och Madeleine talade om familjens viktiga betydelse och barnens rätt till en trygg och lugn start i livet. “This is the best thing we have been to all week!” hördes från flera håll, och än mer förstod jag vikten att fortsätta kämpa. Och den stora betydelsen att hitta sitt sätt att påverka. Att ställa rätt frågor, att möta rätt människa. Att vara vid rätt tillfälle, precis i den sekunden.

Förra året närvarade vi vid de nordiska ländernas gem-ensamma seminarium. Jämställdhetsministrar och representanter från Sverige, Norge, Island, Danmark och Finland satt i en panel och diskuterade jämställdhet. Nästan lite som en inbördes tävling om vilket land som var det mest jämställda, med till exempel en påtvingad och tvångsdelad föräldraförsäkring som en måttstock. Rätten till sexuell och reproduktiv hälsa är ett återkommande ämne, även så denna gång.

Efter seminariet satt jag kvar i min stol. Helt utmattad. Som en liten miniprick på Manhattans oändliga gator. Jag satt där, och undrade vad jag kunde ha sagt, vad jag kunde ha gjort för att få dem att förstå, stanna upp och bara tänka efter en stund. För allt de sa om familjer och barn, var så förargligt. Så fel! Så hopplöst förvrängt. Så jag gick fram för att ställa en vänlig fråga (som visserligen kanske blev fem, och sen efter det, minst fem påpekningar om falsk marknadsföring om moderskap, jämställdhet och barn.) När jag väntar på min tur att få prata med den svenska kvinnan ser jag hennes skor. De är röda till färgen, klack-en är stabil och ett tunt band kramar hennes vrister. Det ser inte ut som någon hoppade i hennes väska och kastade ut hennes kläder på golvet när hon packade. Hon är prydlig och fin! Och ler mot mig när jag närmar mig henne. Vi tar i hand och presenterar oss.

“Ni pratade om rättigheten till reproduktiv hälsa. Hur viktigt ni tycker att det är att ge den gravida kvinnan friheten att själv välja om hon ska behålla barnet eller inte,” börjar jag och hon nickar instämmande. “Men sen när barnet är fött, varför vill ni då begränsa kvinnans valmöjligheter?” Hennes leende blir alltmer ansträngt i takt med att jag fortsätter. Jag berättar hur fel det är att politiker säger till oss unga mammor att vi måste lämna ifrån oss barnen när de är små, för annars är det svårt för oss att få jobb. “Jag var hemma i 10 år, och fick jobb direkt!” säger jag glatt. Jag undrar också varför panelen inte ville svara på frågan om varför den psykiska ohälsan är så hög i de nordiska länderna. Tänk om våra barn mår dåligt för att de slits ur sina mödrars famnar, menar jag på. Jag hann säga det, och lite till, innan hon artigt tackade mig och gick vidare.

Lite mingel till, toabesök, sen promenad från FNs huvud-kvarter till vårt hotell som ligger några minuters prom-enad undan, in genom lobbyn till en av hotellets fem hissar. Precis innan dörren stängs kliver två par fötter in. Jag känner igen det ena paret. Det är de röda skorna med solid klack och fint band runt vristen. Med en tillgjord och förlöjligad stämma hör jag någon säga “Jag har varit hemma med mina barn i tio år, och jag fick jobb direkt.” Som om barn skulle må pyskiskt dåligt i livet, bara för att man har gått på dagis.”

Det är ju förargligt. Hur stor är chansen att just jag, ska stå just där, just då. Inte stor. Men just då blev det så. Jag var där. Precis bredvid. Inte som en liten prick långt där nere. Utan ansikte mot ansikte. I en hiss. Med väldigt många våningar, som tar ganska lång tid att åka till. Ingenstans att gå. Inte så mycket man kan säga. För allt var nästan redan sagt. “Jag berättar gärna mer” förklarar jag. Och kvinnan i de röda skorna tittar ner på dem. Det skaver och gör ont. Hon vill prata mer med mig säger hon, och det gör vi. Kvinnan i de röda skorna börjar gråta. Det kanske är de vackra röda banden kring hennes vrister som sitter för hårt, tänker jag. Vi pratar en stund, och det kommer fler tårar. Hon är också en mamma. Som den dagen ofrivilligt tvingats reflektera över sitt moderskap, för att en annan mamma hade sagt ifrån.

Vi kramar om varandra i hopp om mer förståelse. Förståelse för våra olika förutsättningar, unika situationer och önskningar. Och i mitt hjärta hopp om att Sveriges och världens ledare vill ta reda på vad barnen verkligen behöver, och sen ge dem det! För vi vill våra barn väl! Där och då, var vi förenade i det.

Skövde, Sverige. Jag är hemma igen. Jag sparkar av mig skorna och barnen kommer till mig. Vi ligger barfota i sängen. Jag pussar deras fötter. Vad har man för skor på sig när man ska förändra världen? -Just nu inga alls. 

//Charlotte Wingård Carlsson



Om Haro - Hemmaföräldrars Riksorganisation

Haro är en partipolitiskt och religiöst obunden organisation som arbetar för föräldrars och barns rätt i samhället. Haro värnar för jämställdhet mellan kvinnor och män samt föräldrars rätt till fritt val av barnomsorg på likvärdiga ekonomiska, sociala och kulturella villkor. Haro vill vara föräldrars röst och stöd. För barnens bästa.


Kontaktpersoner

Madeleine Wallin
Styrelseledamot (internationella relationer)
Madeleine Wallin
Ingvild Segersam
Presskontakt
Ingvild Segersam