Jag samlar pärlor

Första dagen i ettan. 27 grader varmt och strålande sol. En trevande start på terminen, rutinerna från förra året letas fram i minnet. Klädhögar på badkarskanten. Overnightoats i kylen. Jag vet att hon behöver sova. Liksom så många andra blivande förstaklassare hade hon svårt att somna igår. Jag gör vad jag kan för att det ska gå smidigt genom morgonen. Ibland frontalkrockar vi ändå. Vuxen som kan klockan – barn som vill leka.

Så står vi där och väntar, småsyskonen och jag. Tar emot och ger en kram. Det var en lång dag och hemlängtan hade kommit över den sista timmen. Full av intryck. ”Jag vill bada”. Vi åker till badplatsen där vi varit så många gånger under det sommarlov som känts så oändligt. Skillnaden mellan sommarlovets 27 gradiga dagar och denna terminens första dag är också oändlig. Själva, som sånär på några hemtjänstpersonal som tar sig ett snabbt dopp.

En nybliven förstaklassare ligger på en sandstrand. Solen värmer den lilla kroppen. Hon slappnar av i hela sitt väsen. En mening här, en mening där och jag svarar ”jaså!” och ”jaha!”. Där och då glimmar det. ”En pärla till”, tänker jag. Och jag är så tacksam, för att få vara med, just denna stund på denna strand.

Vore det mer förnuftigt att samla pensionspoäng än dessa osynliga pärlor? Enligt vissa, ja. Men värmen i bröstet när jag hittat en sådan pärla är övertygande – denna stund är meningsfull. Detta är lycka.

Jag samlar hellre pärlor än pensionspoäng i denna tid i livet.

/Lovisa Öhrman

Texten har tidigare publicerats i HARO nummer 3-2020