2019-10-28 06:20Bloggpost

Jämställdhet på barnens bekostnad?

Jämställda - på barnens bekostnadJämställda - på barnens bekostnad

Men viktigast av allt är nog att om jämställdhet handlar om att ge män och kvinnor lika möjligheter till självförverkligande så måste samhället acceptera deras individuella preferenser även om det skulle visa sig ge upphov till bestående skillnader mellan könen. 
 
En ständigt återkommande invändning mot vårdnadsbidrag och andra former av mera långvarig statlig eller kommunal ersättning till föräldrar för omsorg om deras egna barn är att de skapar en kvinnofälla. Kvinnans behov ställs mot barnens bästa, och jämställdhetsförespråkarna tar tydligställning utifrån vad de utan djupare reflektion
betraktar som hennes bästa.
 
Jag är sedan ungdomsåren övertygad om vikten av att män och kvinnor får samma möjligheter att utvecklas och att förverkliga sina drömmar. De senaste årtiondenas erfarenheter visar att många kvinnor eftersträvar hög utbildning och har goda förutsättningar att ge värdefulla bidrag till samhällsutvecklingen. Men rätten till lika möjligheter, oavsett kön, måste också ge individen frihet och möjlighet att sätta barnen framför den eventuella utsikten till yrkeskarriär och hög livsinkomst.
 
”Arbetslinjen” har blivit ett mantra inom allianspartierna, men den har också i hög grad anammats av socialdemokraterna och stora delar avfackföreningsrörelsen och uttolkas vanligen så att alla bör arbeta heltid under hela arbetslivet. Med tanke på att kvinnor är sjukskrivna dubbelt så ofta som män och mest mellan 30 och 45 (de typiska småbarnsåren), så kan man verkligen undra om vare sig alliansen eller socialdemokraterna bryr sig särskilt mycket om kvinnornas bästa.
 
Särskilt tydlig blir konflikten mellan uppfattningen hos ledare och ledda inom fackförbundet Kommunal. Ledningen genomförde under 2018 en kampanj
tillsammans med Sveriges kommuner och landsting (SKL) med syfte att förmå fler kvinnor att arbeta heltid. Den tycks omedveten om att sjukfrånvaron är rekordhög bland förskolornas personal och högst bland barnskötarna som är organiserade inom just Kommunal.
 
Förbundsledningen förefaller inte heller läsa sin egen tidning, Kommunalarbetaren, som i en enkät 2015 tillfrågade 2 700 barnskötare om deras syn på förskolebarnens vistelsetider. Två tredjedelar svarade att de upplever att flertalet barn tillbringar för många timmar i förskolan och att det leder till konflikter och till att barnen är för trötta för att delta i aktiviteter.
 
Kortare arbetsdagar för både barn och vuxna borde vara en naturlig slutsats, men då påverkas möjligheterna till karriär och hög livsinkomst negativt enligt arbetslinjens och den oreflekterade jämställdhetens försvarare.
 
Jag tror att en del av problemet bottnar i att de som har makt och inflytande själva är karriärister och starkt benägna att prioritera arbetsliv och hög livsinkomst framför andra värden. Detta är uppenbart bland ledande företrädare för allt från företag och offentliga institutioner till partier och fackföreningar. De senare borde dock betänka att det högt räknat bara är 15 procent av arbetskraften som faktiskt gör karriär (räknat som ett enda kliv på karriärstegen).
 
För dem vars löner bestäms av kollektivavtal är risken för att lönemässigt hamna på efterkälken till följd av att vara hemma med barn något eller några år liten. För dem med individuell lönesättning är risken större, men den drabbar å andra sidan individer som knappast behöver räkna med någon risk för att bli fattigpensionärer.
 
Men även den som är kritisk mot etablissemangets sätt att formulera jämställdhetsfrågan bör vara medvetna om att kvinnor tar mycket större ansvar för barn än vad män
tenderar att göra. En del av skillnaden är ofrånkomlig och utgör en naturlig följd av att mamman föder och ammar barnet som därigenom får en nära och naturlig
anknytning till henne. När jämställdhetsivrare inom bl.a. Timbro, Moderaterna och Liberalerna vill korta föräldraledigheten till ett år förstår de inte att detta riskerar att drabba mammornas och barnens möjligheter till anknytning, särskilt om det kombineras med att alla pappadagar ska tas ut under barnets första år.
 
För mig handlar frågan om delat ansvar för barnen i första hand om att få en god anknytning mellan papporna och deras barn. All erfarenhet talar för att barn tidigt utvecklar en anknytningshierarki därmamman vanligen är ohotad etta. För att inte pappan ska hamna utanför är det viktigt att han tillbringar mycket tid med barnen när de är små och detta oavsett om det leder till att hans hustru arbetar mer eller inte. Hennes förbättrade möjligheter på arbetsmarknaden och utsikter till aningen högre livsinkomst blir med detta synsätt en positiv bieffekt till det viktigaste, alltså anknytningen mellan fäder och barn. I sammanhanget bör man också komma ihåg att en tidig dagisdebut leder till att barnets kontakt med män blir minimial.
 
Nu för tiden dominerar kvinnorna inte bara i förskolan utan också i hög grad inom hela grundskolan. Små och halvstora pojkar har få möjligheter att identifiera sig med
manliga förebilder. Det borde jämställdhetens taleskvinnor betänka. Att tvinga männen att ta större ansvar kan i värsta fall leda till att deras delaktighet minskar. Införandet av månader inom föräldrapenningen som inte får överlåtas har visserligen lett till att män tar ut en växande andel av antalet dagar, men merparten sker efter det att barnet börjat i förskolan. Av de relativt fåtaliga dagar som männen utnyttjar före barnens ettårsdag tas hälften ut samtidigt som mamman också uppbär föräldrapenning.
 
Eftersom kvinnor är naturliga vårdare under amningstiden borde samhället genom en utvidgad föräldraförsäkring och ett mindre inslag av ickeöverlåtelsebar tid stimulera män att vara pappalediga under barnets andra år (men innan dagisdebuten). Då kan jämställdhetssträvanden förenas med god omsorg och hänsyn till barnets bästa. För att hålla vistelsetiden i förskolan på rimlig nivå bör varken mamman eller pappan arbeta heltid under småbarnsåren och samhället bör genom lämplig stimulans bidra till att även
männen tar sin del av ansvaret.
 
Men viktigast av allt är nog att om jämställdhet handlar om att ge män och kvinnor lika möjligheter till självförverkligande så måste samhället acceptera deras individuella preferenser även om det skulle visa sig ge upphov till bestående skillnader mellan könen. 
 
//Per Kågesson, författare & forskare


Om Haro - Hemmaföräldrars Riksorganisation

Haro är en partipolitiskt och religiöst obunden organisation som arbetar för föräldrars och barns rätt i samhället. Haro värnar för jämställdhet mellan kvinnor och män samt föräldrars rätt till fritt val av barnomsorg på likvärdiga ekonomiska, sociala och kulturella villkor. Haro vill vara föräldrars röst och stöd. För barnens bästa.


Kontaktpersoner

Madeleine Wallin
Styrelseledamot (internationella relationer)
Madeleine Wallin
Ingvild Segersam
Presskontakt
Ingvild Segersam