Kan framåtskridande energi läras ut?

 

I populärpsykologisk litteratur talas ofta om inre hinder vi ska övervinna. Psykologin talar om hur vi påverkas av vår barndom. Opinionsbildare i media talar om samhälleliga attityder och normer som hindrar oss och måste förändras. Visst, det är lätt att känna sig styrd och utelämnad till åsikter och ibland fördomar som florerar i samhället och som man känner sig oförmögen att förändra. Men, det måste väl finnas en motkraft inom

oss?

 

"Kan själv" säger tvååringen trotsigt och visar på ett av de tidigaste uttrycken för framåtskridande energi, eller emergens som en del föredrar att kalla det utifrån det engelska begreppet. Det handlar om den inneboende kraft inom oss som vill utforska vår värld bortom våra dittills gjorda erfarenheter och, så att säga, flytta fram positionerna. Det är något som kommer inifrån oss. Vi drivs att utöka vår bekvämlighetszon och vår förståelse av världen och skapa utrymme för den vi är. Hos förskolebarn syns den framåtskridande kraften ofta tydligt, de är nyfikna, vetgiriga och vill undersöka allt, fast inte alltid på sätt som vi vuxna gillar.

 

Nyfikenheten brukar finnas kvar när barnen börjar skolan, men något händer under skolåren. Det är svårare att beskriva våra högstadieelever som allmänt nyfikna och

vetgiriga. Något har hänt, skolan är styrd av läroplanen och jämnårigorienteringen underlättar inte heller. Men den framåtskridande energin återställs när vi känner

sorgen över att den förlorats.

 

Vi kan alltid komma igen när vi kommer i kontakt med våra känslor av besvikelse, ledsamhet och sorg. Även när vi i vuxen ålder möter motgångar så är motvikten vår framåtskridande energi. Den ger oss kraft att göra nya upptäckter och prova sådant som aldrig tidigare gjorts. Detta är motvikten till samhälleliga normer.