Lilla Fröken Tunnelbana

Hon var knubbig som en säl och såg bara på ett öga men gick tidigt och pratade hej vilt och hade namn på allt. Hon hittade på lustigheter som att klä en färsk makrill till docka och köra den i sin dockvagn. Hon kallade sig för Lapp-Lisa Tunnelbana. Mitt första barn. En underbar figur som började på dagis vid två års ålder. Det var början av 80-talet och ropen skallade: Dagis åt alla!

Det gick inte alls bra. Jag hade sytt en fin liten dräkt av stuvbitar från tygaffärer i Gamla Stan. Det var ett mönster av blå drakar på bröstet. Ingen är så fattig som en blivande författare. Tillsammans med en konstnär i vardande var det hembakt bröd som gällde och det var viktigt att hitta den där makrillen och få äta upp den.

Jag tror inte att allt är bra för alla. Det är den stora risken med vårt sätt att tänka. Alla och alltid är alarmerande ord. Jag blir på min vakt. Det kan vara så att om tusen barn fungerar på ett sätt har man råkat få det 1001:a.

Dagis. En hoper ungar som sprang från hörn till hörn, under vilda tjut.

– Vilka ensamma tjut, sa lilla fröken Tunnelbana.

Det sjöngs sånger på detta dagis, som var ganska pedagogiskt. Fröken Tunnelbana lärde sig snabbt alla visor. Sedan väntade hon på att bli hämtad. Hon hade helt enkelt roligare hemma.

Nu följde en tid av kamratkritik mot mig som mamma. Det hette så på den tiden. Jag kunde helt enkelt inte lämna fröken Tunnelbana med den rätta, hurtiga knycken. Det var fel på min inställning.

Jag fick också veta att om jag tog hem detta trilskande barn som vägrade trivas skulle hon missa social träning. Och pedagogiska hunnaben. På BVC teg jag när man pratade om kostcirkeln. Hmm. Jorå. Jag sa inte att tösabiten älskade oliver och pilsner med sockerdricka.

Hon kunde namnen på alla som kom och hämtade barn på dagis Ned till kusiner. Och kusinhustrur.

Vi hoppade av dagiståget. Jag var lite slokörad och blev frilans med mitt skrivande för resten av mitt liv. Nu rådde jag min egen tid. Idag vet jag att det fanns ett glapp på mammas sida, som gjorde att det var skört för mig och fröken Tunnelbana. Känsligt att skiljas åt.

Tuberkulosen. Min mormors mor dog av den, hon lämnade tre barn efter sig. Min mormor dog av den. Hon lämnade två barn till barnhem. Min mamma var ett av dessa barn och skadad av barnhem kunde hon inte knyta an till mig. Det var en tragedi i vår släkt och nu var det dags att laga det som gått sönder.

I sommar fyller Lapp-Lisa Tunnelbana 40 år. Hon är designer med Europa som fält. Den knubbiga ankungen blev en skönhet och den sociala kompetensen räcker till att bossa över tjugoåtta fransmän. Hon har lärt sig av mamma.

Jag tror inte att allt är bra för alla. Det är den stora risken med vårt sätt att tänka. Alla och alltid är alarmerande ord. Jag blir på min vakt. Det kan vara så att om tusen barn fungerar på ett sätt har man råkat få det 1001:a.

Lapp-Lisa Tunnelbana ville pyssla med sitt. Hon sa: Jag ska bli en sån som talar om hur allting ska se ut. Så blev det!

Har tidig förskola för alla barn något samband med många barns dåliga psykiska mående? Orkar de inte rusa från hörn till hörn?

Gunilla Linn Persson

Fotnot: Denna krönika har tidigare varit publicerad i Mariestads-Tidningen (25 januari 2019) och i Haro-tidningen (2020:2)