Myten om det motståndskraftiga barnet

Djupa anknytningsrötter ger verklig motståndskraft.

Den här texten har tidigare publicerats som "Ordföranden har ordet" i Haros medlemstidning nr 4 2018.

"Han behöver större utmaningar. Jag kan inte stimulera honom längre. Han behöver leka med andra barn och lära sig det sociala samspelet." Jag minns så väl mamman som ville förklara för mig varför hon börjat jobba igen. Sonen hade fyllt ett år och var lite av ett yrväder. Förskolan var räddningen, då han enligt mamman var märkbart uttråkad hemma. Jag sade inget, men tänkte ärligt lite fördomsfullt att det nog var mamman som var mest uttråkad. Samtidigt kände jag en sorg över hur detta synsätt att små barn behöver förskola blivit en norm i Sverige. Hur den psykiska smärtan man tillför barnet när det måste separeras från modern ses på som något nödvändigt för barnets utveckling. Och det slog mig att det inte var så många decennier sedan som vi även i Sverige ansåg det som nödvändigt att använda fysisk smärta för att fostra barn. Troligen har synen på barn och hur de bäst skall fostras ändrat sig lika många gånger och på liknande sätt genom historien som jag byter skor. Det vill säga när jag slitit tillräckligt på favoritdojorna, lagat de ett antal gånger, men sedan insett att det nog vore bättre att de övergick till värmeenergi och således skaffar ett par nya. Barnagan kastades slutligen på historiens skräphög. Det gick inte längre laga teorin om att barn blir bättre människor genom riset, eftersom våld föder våld.
Men hur är det med de nya skorna? Teorin om att barn behöver tidigt lära sig bli självständiga, knyta skorna själva, vara pott-tränade och helst kunna ljuda några meningar ur abc-boken innan 3 års ålder. Som alla teorier om uppfostran är även denna fylld med imperativ. Låt barnen träna sina sociala förmågor med jämnåriga kompisar! Låt de professionella pedagogerna dagligen träna barnens kognitiva förmågor, ty livet är en skola! Målet är ädelt i sig - barnen skall fostras till självständiga, produktiva medborgare. Problemet är bara att de nya skorna skaver redan.
Synen på barn i Sverige bygger på en djup missuppfattning om att varje individ föds med en motståndskraft. Således är det bara att vaccinera de mot livets utmaningar genom att ge de en liten injektion av motstånd. För att bli självständig måste man träna självständighet. För att tåla separation måste man öva på att vara utan mamma eller pappa. Motgång gör stark heter det ju. Men det stämmer tyvärr inte - inte för små barn. Motståndskraft är något vi som vuxna bygger in i barnet. Barn föds totalt överkänsliga och utan förmåga att hantera livets stress och utmaningar överhuvudtaget.  Det är förälderns förmåga eller icke-förmåga att emotionellt vårda samt skydda barnets hjärna från stress de första åren som ger grunden för motståndskraften.  Varje yttre stimuli och inre ångest eller ro formar barnets hjärna och avgör om det i vuxen ålder förmår leva i social harmoni, uppleva intimitet, empati och glädje. Insikten om det totala vuxna ansvaret kan förstås vara förlamande. Men det kan också vara en ögonöppnare för de fantastiska möjligheter vi har att ge våra barn en så optimal uppväxtmiljö som möjligt.

Ingvild Segersam, ordförande i Riksorganisationen Haro