Några rader om att vara olika

olika

Några rader om att vara olika

Det sägs att motsatser dras till varandra. Oavsett vetenskapligt bevisat eller inte, så stämde det i alla fall när jag träffade min man. Han är från Kanada, jag är svensk. Han är spontan och äventyrlig,  jag vill helst planera allt. Han är utåtriktad och verkar kunna bli vän med vem som helst. Jag är reserverad och kan vara svår att komma under skinnet på. Och mer än våra likheter (som visst också fanns där) så var det allt det där andra - allt han gjorde annorlunda - som fångade mitt intresse. Hans olikheter inspirerade mig att kliva lite mer utanför min egen rigida box och våga vara lite mer spontan, lite roligare, lite lättare att lära känna. Och jag älskade det. Idag, sex år senare, kan våra olikheter emellanåt driva mig till vansinne och jag önskar titt som tätt att han bara kunde planera lite mer och prata lite mindre. Men ändå, när det väl kommer till kritan, så är det fortfarande hans olikheter jag älskar.

För verklig jämställdhet borde vi värna om både mäns och kvinnors rätt att välja för sig själva vad de vill göra med sina liv, inte tvinga fram en värld där allt delas 50/50. Att tillåtas att vara och välja olika är det som skapar lika lycka. Och det är väl ändå det som räknas?

Jag vågar nu påstå att det inte bara är jag och min man som lever ett liv tillsammans trots våra olikheter. Därför gör det mig både trött och ledsen när jag märker hur den frenetiska jakten på jämställdhet - som egentligen är värdefull och viktig - skapar både frustration och bitterhet när den tillåts sippra in i våra relationer och familjer med budskapet att allt ska delas lika och att vi bara får vara olika om vi är olika på rätt sätt. Låt mig ge er ett exempel. 

Hemma hos oss är det jag som går upp med barnen på morgonen och min man som får sova vidare. I tre års tid har detta stört mig eftersom “man ska väl ändå dela på det!”. Detta fram tills i December 2019. Då skulle jag och min man vara hemma tillsammans med barnen i en hel månad. Nu skulle vi äntligen kunna ta varannan morgon, utan bortförklaringar, i sann jämställdhetsanda. Tre dagar in i vårt till synes mer jämställda liv hade irritationen nått helt nya höjder. Ni förstår, jag är en mycket lättväckt morgonmänniska, medan min man sover tungt och djupt. Så oavsett “vems morgon” det är, så vaknar jag alltid när barnen vaknar. Väl ensam inne i sovrummet ligger jag sedan där med både öronproppar, hörlurar och kudde över huvudet, irriterad och utan att kunna somna om. Samtidigt växer frustrationen hos min morgontrötta man över att vi plötsligt befann oss i en situation där ingen av oss fick sova. Som småbarnsföräldrar är jakten på sömn det som tar upp större delen av vår tillvaro, så en lösning där vi båda får mindre sömn, är för oss en dålig lösning. Så det blev jag som gick upp med barnen på morgonen även i december. Och det är fortfarande min man som ger sig ut i ur och skur med barnen på eftermiddagen då jag får sitta kvar inne i värmen och mysa med en kopp te, eller ta en tupplur. Vi är olika, vi gör olika, och det är helt ok.

Det här, att våga lyssna till och försöka använda våra olikheter istället för att kriga mot dem, har för mig varit en av de viktigaste insikterna sedan jag blev förälder. Jakten på jämställdhet är värdefull. Men när den får komma i vägen för min och min mans lycka för att vi ska försöka rätta oss efter ett konstgjort, politiskt korrekt ideal, då får det räcka. För verklig jämställdhet borde väl värna om både mäns och kvinnors rätt att välja för sig själva vad de vill göra med sina liv, inte tvinga fram en värld där allt delas 50/50. Att tillåtas att vara och välja olika är det som skapar lika lycka. Och det är väl ändå det som räknas?

Lina Lavender

(texten är tidigare publicerad i Haro-tidningen 2020:1)