När blir kvinnor i Sverige myndigförklarade?

Kvinnor tågar för rösträtten, Göteborg 1918 (tagen från Wikipedia)

I Sverige har vi det bra. Vi kvinnor är självständiga, har rösträtt och får köra bil. Vi får utbilda oss till vad vi vill. Men det finns ett val som vi inte får göra; välja att själva ta hand om våra barn längre än föräldrapenningen anser lämpligt, även om vi själva anser det nödvändigt eller välgörande, för såväl liten som stor. En del hävdar att valet står varje kvinna fritt, men frågan är hur fritt ett val kan vara när de ekonomiska styrmedlen och omgivningens förväntningar är så tydligt enkelriktade. 

I 100 år har kvinnor haft rösträtt och ansetts vara lämpliga beslutsfattare. Ändå omyndigförklaras grupper av kvinnor som vill göra detta val. De utlandsfödda kvinnor som väljer att vara hemma med sina barn avfärdas direkt. Deras val anses vara ett stort hinder för integrationen och därför väljer man att bortförklara dessa kvinnors val med att de inte har svenska värderingar och säkert är kuvade av sina män. Att de finns där som en trygg punkt för sina barn i ett nytt land ges inget värde.

Näst på tur att omyndigförklaras är kvinnor utan utbildning. De är säkert bara arbetsskygga och har inte tillräckligt många högskolepoäng i nationalekonomi för att förstå hur deras val påverkar det allmännas minskade skatteinkomster och visar brist på solidaritet med andra kvinnor. Att alla inte har karriär först på prioriteringslistan verkar ingen vilja se.

Lättad inser jag att jag själv klarat av två hinder på väg till min egen myndighetsförklaring i och med mitt blonda hår och fyra år på högskola. Men då har jag glömt att jag, som blev mamma innan 25-årsdagen, kan avfärdas på grund av min ålder. Jag är, som det heter, för ung för att förstå de konsekvenser mina val har för min framtida pension. Att barnmorskorna påpekar fördelarna med att vara ung när man föder barn hör bara jag. 

Men så en dag läser jag om Åsa Axelsson, läraren som gått in i väggen och sparat sig till att ha råd att vara hemma med barnen. Hon är närmare 50 år, har åtskilliga högskolepoäng och tillräckligt många yrkesaktiva år bakom sig för att bli utbränd. Trots att Åsa hittat en hållbar livsstil både för sig själv och sin familj, istället för att pendla mellan arbete och sjukskrivning ända fram till pensionen, kritiseras hon för att snylta på skattebetalarna när hon lånar böcker på biblioteket. Dessutom, invänds det, gör hon sig beroende av sin man och förlorar pensionspoäng.

Det är då verkligheten hinner ikapp mig. Inte ens som infödd svensk, högskoleutbildad och medelålders kvinna ses man som myndig nog att fatta beslut kring den egna hälsan och relationen till sina familjemedlemmar. Om man inte är myndig då, blir man det någonsin som kvinna i Sverige?

Evelina Hägglund