Nattis och konsekvenserna

Haros guldmedaljör Katarina Larsson skriver om nattis i BT och om den förändring som skett sedan kvinnorna gjorde intåg på arbetsmarknaden. Från att arbetslivet till en början skulle anpassas efter barnen till att barnen ska anpassa sig till arbetslivet. Och en institutionalisering av rätten till barnomsorg dygnet runt kommer att innebära ytterligare förändringar.

Hon skriver att ”…man ska inte tro annat än att ändrade gränser för välfärdsstaten leder till normförändringar. Det har hänt förr.”

Exakt så. På 70-, 80- och 90-talet var det få som kunde tänka sig att lämna sina barn på förskolan frivilligt. Normen var att barnen har det bäst hemma och förskolan var ett andrahandslösning för att man var tvungen att arbeta. Men på 2000-talet infördes 15-timmars till arbetslösa och föräldralediga och tio år senare är normen en helt annan.

Hur kommer normerna förändras i takt med att man inför nattis, helgis, somris, dygnis? Hur blir det om barnomsorg alltid finns tillgänglig och det samtidigt inte finns några begräsningar för hur många av dygnets timmar som barnen får vara där? Vad får det för konsekvenser för föräldrar? För arbetsgivare? För arbetslinjen? För barnen?

Och hur ska en förälder som inte vill låta sin ettåring sova på förskolan få förståelse för detta när andra, särskilt politiker, tycker att det är oproblematiskt? Varför ska arbetsgivaren vara tillmötesgående och erbjuda dagskift när barnen kommer?

”Dagis är ju ändå öppet.” som Katarina Larsson skriver.

I Norge omhändertogs en pojke eftersom hans mamma jobbade för mycket. Mamman beskriver sig själv som en perfektionist på jobbet och arbetade enligt uppgift 12 timmar om dagen. Pojken var utlämnad åt skola, fritis, barnvakter och sig själv. Diskussionen om norska myndigheters beslut var rätt eller fel lämnar vi därhän men sett i ljuset av debatten om utökad barnomsorg väcker det en del intressanta funderingar. Skulle den norska mammans arbetstider ens ses som problematiska här i Sverige? Eller skulle de ses som ett bevis på en lyckad arbetslinje?

Caroline Elfors