Naturens egen moderlighet

Ankfamilj under Kristerssons (M) Almedalstal

Årets Almedalsvecka hade startat som vanligt och efter gammal Haro-vana hade jag börjat räkna antal gånger orden "förälder" eller "barn" dök upp i talen. Halvvägs in i partiledartal nummer två hade jag lyssnat till budskap om flygskam, integrationskris och den svenska modellen. En enda notering på familjetemat hade det blivit och jag började smått misströsta. Var det ingen som tänkte ens prata om föräldrars betydelse och en trygg anknytning för barnen?

Just då, mitt under Ulf Kristerssons (M) tal, kom en ankmamma med fem små dunbollar marscherande framför den stora bildskärmen i tv4:s tält. Oberörda av retoriken med vackra ord om Sverige och krafttag mot både det ena och det andra, gick de runt mellan högklackade skor och fläckar av regnblandat rosévin. Fastän de var långt ifrån sitt naturliga habitat såg de inga potentiella faror och retade sig definitivt inte på några tal. Blint följde ungarna ankmammans trygga, vaggande steg - i full förtröstan på att alla behov skulle tas om hand.

Denna tysta manifestation av naturens egen moderlighet fick mig att tappa bort ordräkningen ett tag.  Den naturliga och livsviktiga fysiska och psykiska närheten mellan ungar och föräldrar finns fortfarande bland djuren samtidigt som människan tar stora kliv i en helt annan riktning.  Barns tidiga seperation och konstgjorda självständighet premieras av samhället både i form utav ekonomiska subsidier och högre social status för familjerna. Med två förvärvsarbetande föräldrar erbjuder samhället sig att kollektivt ta hand om barnen för att öka köpkraften, antalet bilar och utlandsresor i hushållet. Hur kan vi prata så mycket om klimatförändringar och samtidigt glömma det klimat som förändrat sig minst lika mycket - uppväxtklimatet?

När den världskända djurforskaren Jane Goodall får frågan om hennes viktigaste lärdom från chimpanserna hon studerat under hela sin livstid, svarar hon: ”Att studera chimpans-mammorna och förstå vikten av den nära anknytningen mellan mamman och ungen under de första levnadsåret - och hur förödande det är om den anknytningen bryts.” Hon hade sett hur chimpanserna bar runt på ungarna, gav di upp till 5-års åldern och efter det tränade dem att ta hand om sina yngre syskon.  Men hon hade också sett hur övergivna ungar blev aggressiva, ibland även fysiskt sjuka eller deprimerade och i vuxen ålder oförmögna att ta hand om sin egen avkomma.

Någonstans längs vägen ställde sig en del av den mänskliga civilisationen över naturen. Det naturliga skulle inte längre tillåtas styra oss, eller få användas som argument för goda moraliska avgöranden.

Vi skulle själva bestämma vad som var naturligt, om nu något är naturligt överhuvudtaget. De rationella argumenten om hur barn skall tas om hand, har präglats av det vägvalet. Barn behöver inte längre sina mammor. Så länge de är skyddade från fara och är mätta och rena, finns det ingen gräns för de olika sätten barn kan tas om hand. Finansminister Magdalena Andersson (S) talade sig till exempel varm i sitt Almedalstal om digitala lösningar. Och även verkligheten talar, till skillnad från i Almedalen, när förskolebarn utrustas med digitala armband för att minska risken för att barnen tappas bort i en personalfattig verksamhet. Men går det ens att digitalisera anknytningen mellan barn och vuxen? Hur långt från naturen kan vi gå, innan vi inser att vi gått fullständigt vilse?

Ankmamman i Visby hittade åtminstone snabbt tillbaks till dammen med sina fem små. Hon kände nog på sig att miljön fortfarande var hård och klimatet lite väl kyligt under årets Almedalsvecka.