Psykologer glömmer föräldrarna!

Haro ser med glädje att det höjs röster för att uppmärksamma de stora brister som finns inom förskolan. De måste åtgärdas. På DN debatt tar psykologer och läkare till orda och varnar för dagens situation med alltför stora barngrupper.

Under barnets två första levnadsår slår dålig kvalitet i förskolan tillbaka på den viktiga anknytningen mellan barn och vuxen, som är avgörande för språk, social förmåga och empati, och kontroll av affekter och impulser. De slår fast att en vuxen kan hinna ägna sig åt högst ett par barn åt gången. Från Haro kan vi inte låta bli att tänka att, ja – det kanske rent av är så att så små barn skulle behöva ha en alldeles egen förälder som hann med att samspela med barnet om dagarna…

Men så långt sträcker sig inte debattörerna. De nämner inte föräldrar med ett enda ord, i annat sammanhang än att föräldrars vabbande när barnen är sjuka blir väldigt dyrt för samhället. Nej, det är ”vuxna” och i första hand förskolepersonal som man koncentrerar sig på. I all ära. Men som vanligt glider kraven över från fokus på de stora barngrupperna till bättre utbildning hos förskolepersonalen. Utvecklingspsykologiska experter, som några av debattörerna är, borde veta att personlig mognad inte är något en person utbildar sig till i första taget. Satsade man på betydligt mindre barngrupper, framför allt för de minsta barnen upp till tre år, och personlig lämplighet hos personalen skulle man vinna mycket mer i kvalitet. Alla som har längre erfarenhet av förskolan vet att kvalitetsskillnaden bland personalen, när det kommer till samspel med barnen, inte i första hand bestäms av om de har den kortare barnskötarutbildningen eller den längre förskollärarutbildningen. Även den helt outbildade kan ha väldigt mycket att tillföra med sitt personliga engagemang.

Men de allra viktigaste anknytningspersonerna för det lilla barnet är naturligtvis föräldrarna. Och det är just det personliga engagemanget som är nyckeln. Det är oerhört konstigt att debattörerna, som utger sig för att föra barnens talan, inte lyfter upp och kräver stöd för föräldraskapet istället för att ropa efter mer utbildning för förskolepersonal. Det är inte bara ett svek mot barnen utan också ineffektivt användande av skattepengar.