Saras osynliga skatt

Sara Bäckmo

En grå och regnig decemberdag åker jag och Madeleine Wallin till en liten by utanför Växjö för att träffa trädgårdsbloggaren och hemmamamman Sara Bäckmo. I huset har strömmen just gått på grund av elfel vid husrenoveringen, men det är ändå varmt eftersom Sara eldar i vedspisen. På bordet lyser levande ljus och det bjuds på te och sockerkaka som Sara har bakat med yngsta barnet Loa, tre år, som också är hemma och tar emot oss. 

Att Sara och maken Philip Bäckmo skulle vara hemma med sina barn var ingen självklarhet. Även om Saras uppväxt i Göteborgs skärgård präglades av föräldrar som inkluderade barnen i vardagslivet, så var Philips uppväxt mer traditionell. Och mer traditionellt hade det nog blivit om det inte vore för att de under tiden de väntade sitt första barn stötte på tre personer som gjorde intryck. En av dem var barnmorskan som talade så varmt om hur fint det är att sova tillsammans med sitt barn, att slippa gå upp mitt i natten istället för att ha det i ett eget rum. Sara var först skeptisk, hon hade bilden av att det var jätteviktigt att föräldrar sover i eget sovrum. Men efter bara någon natt med den nya bebisen kändes lösningen onaturlig och lilla Otto fick flytta in till föräldrarna. Tillsammans ledde dessa erfarenheter till vidgade vyer och ett avgörande vägval för Sara och Philip. Självklart måste de vara nära sina barn! Det var ett absolut måste för dem – båda två.

– Först hade vi en tanke att vi båda skulle vara hemma det första året, men det fick man ju inte för Försäkringskassan, säger Sara och skrattar till.

Nu delar Sara och Philip tiden hemma med barnen. Philip arbetar deltid som psykoterapeut. De har valt att båda stå tillbaka i sina karriärer och göra avkall på mycket för att ge barnen en trygg uppväxt i hemmet.

– Det här är ju ett gemensamt val, som inte är på bekostnad av bara en av oss. Det skiljer vår uppdelning en del från andra hemmafamiljer, just att vi delar helt lika. Personligen tycker jag det är synd att det inte syns fler typer av hemmafamiljer i det offentliga samtalet, jag tror fler skulle bli inspirerade att vara hemma då. Men som journalist förstår jag det också; det har inget nyhetsvärde att skriva om en familj som mår bra i största allmänhet. 

Sara har tidigare arbetat som journalist på både Sveriges Television och Sveriges Radio och var bland annat med och startade Barnkanalen. 2012 började hon skriva och blogga om sin grönsaksodling – Skillnadens Trädgård. Idag är bloggen en av Sveriges största och har även fått sällskap av en YouTube-kanal, en podd och ett konto på Instagram med 53 000 följare. Sara har även skrivit sex böcker på temat odling.

Att skriva i sina kanaler om att de fyra barnen är hemma så mycket är inte helt oproblematiskt. 

– Att dela en bild i sociala medier en tisdag när vi är hemma och eldar i trädgården kan väcka stora känslor. Vanliga vuxna är på jobbet och deras ungar är på fritids. Ganska många föräldrar som valt annorlunda än vi blir provocerade, kanske mest av allt för att de skulle vilja vara hemma mer. De glömmer bort att de valt annat, och känner att jag lägger skuld på dem genom att visa vår vardag. Det är synd. Nästan alla har ett val och långt många fler än idag skulle kunna välja att vara hemma mer med sina barn. Men de flesta är inte beredda att avstå det som krävs för att det ska vara möjligt. 

Under tiden vi pratar går Loa runt i rummet och har det bra. Han bygger koja och mamma Saras famn är alltid tillgänglig. Loa har tre äldre syskon; Otto, Viggo och Alba, som alla är i skolan nu på förmiddagen. Först nästa år kommer Loa börja på förskolan, när han är fyra. Som för många som har barnen hemma längre än normen har det varit svårt att hitta naturliga lekkamrater på hemmaplan, och Öppna förskolan var inget för varken Sara eller Philip. Kompromissen blev att låta barnen börja förskola femton timmar i veckan från att de är fyra år. 

– Då har de hunnit lista ut vilka preferenser de har om saker och ting, de är ganska starka individer och kan stå upp för sig vad gäller kläder, färger och intressen, förklarar Sara och verkar vara tillfreds med lösningen.

Förskolan har, otippat nog, varit en av Saras få källor till uppmuntran inför familjens val att vara hemma med barnen. 

– Jag upplever att vårt val att vara hemma med barnen inte har någon riktig plats. Folk vet inte riktigt hur de ska bemöta det faktum att ungarna inte går på förskolan eller fritids. Det ses mest som knäppt. Men personalen på förskolan är fantastiska, de vet att värdera att barnen är hemma och kommer goa och glada till dem först när de är lite äldre. Andra har svårt att förstå poängen, värdena syns inte så tydligt för andra. 

Saras filosofi som hemmaförälder verkar ha sin grund i hennes uppväxt. När Sara växte upp var det naturligt att hon och hennes syskon fick vara med sina föräldrar i deras vardagliga göromål, oavsett om det var i mamma Ullas fiskaffär eller pappas Bodos båtbyggarverkstad. För Sara handlar inte tiden med barnen om att göra pedagogiska aktiviteter eller extra roliga saker jämt – det vanliga vardagslivet duger fint och viktigast är att vara inkluderad i en familj. Som exempel berättar Sara att hon och Loa fyllde diskmaskinen precis innan vi kom. De har pusslat ihop gafflar och knivar om vartannat och bara pratat. 

– Det är sådana vardagsstunder som fyller på välbefinnandet för hela familjen, menar Sara. Begrepp som kvalitetstid, där föräldrar hetsar iväg på alla möjliga “fritidsaktiviteter” under den lilla tid som de är lediga, verkar inte vara familjen Bäckmos grej. Vardag är mer värdefullt.

Trots Saras framgång med bloggen så upplever familjen samma ekonomiska utmaningar som de flesta hemmaföräldrar gör när man lever på en lön eller två deltidslöner. Folk kan vara positiva till att man är hemma med barn och säga att de också skulle göra det om de hade haft råd. För de allra flesta är det en jättestor ekonomisk uppoffring att välja bort heltidsjobb, då utgifterna för en familj är desamma oavsett hur mycket eller lite föräldrarna jobbar. Sara berättar om pressen att få ekonomin att gå ihop, pengapusslet inför jul och hur svårt det är för omgivningen att förstå hur man måste hushålla med pengarna på alla plan. Men det är ju ett val hur man väljer att prioritera, enligt Sara, och många skulle kunna göra andra prioriteringar.

– Vårt skruttiga hus får en del att tycka uppriktigt synd om oss som bor så enkelt och rätt omodernt. Men vår rikedom syns inte utåt. Nästan varje morgon i elva års tid har en av oss föräldrar haft sovmorgon med yngsta barnet och ätit frukost och läst sagor så länge vi önskat. Det är ju livskvalitet! 

Det är inte bara Sara och Philip som verkar vinna på denna lösning. Också barnen har fått starta sina första år i lugn och ro med föräldrarna vid sin sida. Den som inte vill gå till förskolan en dag kan vara hemma och pyssla med annat och när barnen är sjuka finns alltid en förälder hemma, helt utan stress för frånvaro från jobb. Även om familjen inte lyckats spara så många kronor till den egna kassan så har samhället sparat åtskilliga på att de inte har vabbat en enda dag på elva år.

Men trots alla upplevda vinster upplever Sara en frustration över att det hon och maken värderar så högt ses som kontroversiellt.

– Det är en ganska stor puck det där att inte kunna visa storheten i sitt liv med samma självklarhet som andra. I andra familjer finns tydligare statusmarkörer, som utlandssemestrar och materiella ting. Att ha barn som aldrig haft problem med att sova på nätterna och tid för vuxna att gå långa promenader med barn och hund mitt på dagen – det finns ju inga måttstockar för sånt. Det är totalt osynligt! Vem är intresserad, liksom? 

Även om intresset för de här livsvalen är ganska svalt i samhället så finns det två föräldrar i ett rött hus utanför Växjö som verkligen värdesätter hemmalivet och att dela det med barnen. 

– Philip och jag pratar varje dag om hur härligt det är att vi valt det är livet, det kommer vi aldrig att ångra. Det här är vår bästa tid!

Det är svårt att avsluta samtalet då beröringspunkterna är många och igenkänningen stor, men till slut har klockan blivit så mycket att det är dags för Sara och Loa att åka och hämta de andra barnen i skolan. På eftermiddagen är planen att de ska knacka spik tillsammans. Madeleine och jag åker glada hemåt, tacksamma över att vi har fått prata med Sara Bäckmo om det som möjligen inte syns, men som är det som verkligen räknas.

 Evelina Hägglund

(Texten har tidigare publicerats i Haro 2020:1)