Jag har en tistelskog utanför mitt fönster. När de började komma någon gång under våren, i avsaknaden av vacker gräsmatta och trädgårdsbuskar, försökte jag och trädgårdssaxen bli av med dessa taggiga inkräktare. Men de vann, bredde ut sig i leende lila och såg till att ingen annan ens kunde beträda bakgården. För att bryta tristessen planterade min äldsta dotter ett litet solrosfrö på en av jordhögarna. Hon planterade även ett frö i var sin kruka så att hon och hennes syster kunde ha en egen liten solrostävling. I var sitt flickrumsfönster sträckte sig starka stänglar uppåt. Krukorna var stora och rymliga och inomhustemperaturen varm och stabil. Båda flickorna var pålästa och visste vilken mängd vatten som skulle till och vilket fönster som gav lagom mängd sol. Projekt solros såg verkligen ut att lyckas.
Ungefär som svensk familjepolitik. Staten hade i Sverige skapat det perfekta uppväxtklimatet. Tagit bort hotet om tistlar och ostadigt väder. Vi planterade barnen i små barngrupper och rymliga lokaler. Med insikten om hur många smörgåsar och vilken kunskap de dagligen behövde för att utvecklas. Vi såg till att inhysa alla föräldrar i välskötta arbetslokaler så att de kunde betala sin skatt och bidra till det gemensammas bästa. Tidig förskolestart och förskola till alla skulle skapa det jämlika samhället där färre skulle gå under av familjemisär och vansklig socioekonomisk bakgrund.
Att familjen var tvungen att kommenderas lite, kändes som ett obetydligt pris jämfört med vilken skörd man skulle få. Omöjligheten att leva på en lön, högt skattetryck gentemot föräldrar, tidsbrist och ökande antal skilsmässor bland småbarnsföräldrar kändes ändå som acceptabelt eftersom jämställdheten samtidigt förbättrades och de patriarkala maktstrukturerna krossades.
Men hur gick det med solrostävlingen? Förvånande så verkade fröna ha helt olika förutsättningar. Den ena plantan växte så snabbt att flickan inte hann ge det stöd det behövde. Stängeln bröts av. Med en hjältemodig insats av tråd och pinnar, lyckades såret att läka. Men blomman blev liten och ynklig. Den andra plantan verkade behöva en större kruka. Den blev vare sig lång eller präktig. Kanske berodde det även på att vårdaren tog tjänstledigt en längre tid och lämnade över uppgifterna till inte lika entusiastisk personal. Men den klarade sig utan skador åtminstone. Tävlingen slutade utan vinnare, men med viktiga insikter. Hur kunde två frön från samma påse i samma jord och samma krukor bli så olika? Därför att frön och plantor är liv med olika förutsättningar. ”One size fits all”-fungerar inte med levande organismer. Jovisst växer de och skador kan lagas, men frågan är om de når sin fulla potential?
Sverige har länge varit med i en världsomspännande tävling om att skapa det bästa samhället för barn att växa upp i. Och vi har varit duktiga på att stödja de svaga och utsatta, ge extra resurser i förskola och skola där det behövs. Men kan vi egentligen vinna tävlingen? För i vår iver att vattna och förbättra, har vi glömt solrosens egentliga miljö och ursprung. Solrosfrön kommer inte från en påse i affären, utan från öppna solrosfält utomhus. Det är något i deras genetiska kod som triggas av vind, sol, regn och obegränsad tillgång till jord.
Likaså ligger det i våra barn en enorm potential som triggas av nära relationer. Något i dem exploderar när det finns obegränsad tillgång på närhet, trygghet, omsorg och kärlek. Och den naturliga miljön är i familjen. För på något sätt har vi glömt att innan Platon och Staten, ja innan ens någon världskarta formades och någon enda politiker hade fötts – så fanns familjen. Individer som genom ömsesidigt beroende valde att tillsammans föda och uppfostra barn, arbetade för att få tak över huvudet, mat på bordet och skydd i svåra tider. Familjen gav identitet, samhörighet, mening och var orienteringspunkten de flesta individer utvecklades ifrån.
Nu har tistlarna i min framtida trädgård grånat av duniga frön i hopp om ny invasion till nästa år. Men på jordhögen där min äldsta dotter i våras sådde ett solrosfrö växer en två meter lång, tjock stängel. Och på samma stängel växer tolv mäktiga solrosor. Utan att den ens var med i tävlingen…
Haro arbetar för att värdesätta och säkra föräldrarnas ansvar för sina barn och öka respekten för familjers val av barnomsorg, inklusive den egna familjens omsorg. Både jämställdhet och barnens trygghet stärks om föräldrarna får lov att fullt ut ansvara för vilken omsorg barnen behöver. Haro är en ideell demokratisk organisation som arbetar opinionsbildande både nationellt och internationellt.