Stefan Löfvens dilemma

Det var förmodligen omedvetet, men Stefan Löfven öppnade på locket till Pandoras ask på årets Almedalsvecka när han lovade ett tak på barngruppernas storlek i förskolan - högst 15 barn per grupp för åldrarna 1-3 år. Man också säga att han blottade den osynliggjorda svenska tragedi där unga mår allt sämre, lär sig allt mindre, och där deras föräldrar abdikerat.

Detta är ingen kritik mot svenska lärare, förskolepedagoger, skolledare eller elevvårdspersonal. Jag har träffat många av dem under åren. Mitt intryck är att de dels är besjälade av sina jobb och att de dessutom förstår många av mekanismerna bakom den svenska tragedin. De förstår att dagens svenska förskolor inte förmår ge barnen den omsorg de behöver för sin utveckling och att detta får negativa konsekvenser både för hälsa och lärande långt upp i åldrarna. Men de vill inte vill tala högt om sina insikter, det är helt enkelt för smärtsamt i dagens svenska medieklimat. Istället gör de så gott de kan utifrån givna förutsättningar, även om de höga sjukskrivningarna för dessa yrkesgrupper talar ett tydligt språk.

Vad är innebörden i Stefan Löfvens förslag till maxtak? Jo, först och främst säger han öppet att många barngrupper i förskolan är för stora för att gynna barnens utveckling. Detta har svenska psykologer sagt i åratal och nu har det alltså nått den politiska nivån genom ett konkret förslag. Men samtidigt röjer Stefan Löfven politikens oförmåga att lösa problemet. En barngrupp på 15 barn i åldrarna 1-3 år med tre vuxna är fortfarande alldeles för stor för att kunna sörja för dessa barns grundläggande behov. Under den svenska förskolans glansdagar på 1980-talet var maxtaket för småbarnsgrupper 10 barn med tre vuxna. Det var under denna tid som de studier på förskolan som ofta åberopas i debatten gjordes. Förskolepersonal från denna tid berättar ofta om grupper på 8-9 barn och tre vuxna, mått som är i linje med de officiella amerikanska rekommendationerna för förskola. Varför föreslår då Stefan Löfven inget bättre än ett tak på 15 barn? Jo, därför att Stefan Löfven kan sin ekonomi och vet att han inte har råd med mera. Ett seriöst förslag om tak på småbarnsgrupperna till 10 barn skulle kosta så mycket att det omedelbart kom högst upp på den politiska dagordningen. Den svenska förskoletragedin skulle hamna i öppen dager. Vidare skulle det då bli billigare att kraftigt utöka föräldraförsäkringens garantidagar fram till barnens treårsdag. Myten om förskolan som den idealiska omsorgsformen för barns utveckling skulle krossas.

Finns det då inga andra grupper som kan komma till Löfvens undsättning och hjälpa honom med det, ur barnens synpunkt, mer rimliga taket på 10 barn per småbarnsgrupp? Nej tyvärr, och detta är grunden i den svenska förskoletragedin. Ingen vågar säga något om den! 

Föräldrarna vill inte veta vad som sker på förskolan, och förskolepersonalen förstår detta och berättar mest bara ljuspunkterna om telningarna. Dessutom tror föräldrarna felaktigt att förskola är en bättre omsorgsform än vanlig förälder. Svenska psykologer säger visserligen mellan skål och vägg att de många problemen i skolan sannolikt handlar om en omsorgsbrist under förskoleåren, men få vågar säga detta utanför den egna yrkeskåren. Förvisso har det skrivits en och annan kritisk debattbok, men om boken är utgiven på ett större förlag så har författarna sett sig tvungna att avge trohetslöfte gentemot förskolan – de skriver att ”de tror på förskolan”. Svenska myndigheter som Folkhälsoinstitutet ser som sitt uppdrag att alltid säga att förskola är bra, oavsett vilka indikationer som talar om motsatsen. Media vill inte skriva om frågan, dels därför att mediastormen blir för stark med alla väckta känslor, och dels därför att i dagens medieverklighet är de flesta journalister helt beroende av förskola för sina egna barn. De skulle göra alldeles för ont att börja gräva i ämnet utifrån situationen med de egna barnen.

Stefan Löfven talar om en ”trygg och lärorik start” för barnen, och även om Stefan Löfven direkt kopplar förskola med skolresultat så har han förmodligen inte läst på den moderna utvecklingspsykologin utan nöjer sig med att tro att ju tidigare pedagogisk verksamhet börjar desto bättre skolresultat. Detta är dock felaktigt. Sanningen är att bättre tidig omsorg under förskoleåren ger bättre kognitiva resultat under skolåren. Utan emotionell näring, ingen utveckling. Men en god omsorg under småbarnsåren är synnerligen personalkrävande, och framförallt relationskrävande. Inte ens en välutbildad förskollärare under de bästa förutsättningar lyckas alltid få en ettåring att knyta an till sig. Med dagens förutsättningar är det snarare ett undantag. Detta har politikerna förstått och försöker därmed ersätta omsorg med pedagogik. Men det är som att ersätta mat med kakor. Omsorg utförs i normalfallet helt enkelt både bäst och billigast av en engagerad förälder.

Om en svensk regering talade sanning och sa att föräldraomsorg är bäst för barnen, och därmed gav hemomsorg ett motsvarande stöd som förskolan, till exempel genom kraftigt utökade garantidagar i föräldraförsäkringen, så skulle hemomsorgen öka kraftigt. Vi skulle fortfarande ha förskola, som per automatik fick mindre grupper. Detta vore det enklaste sättet att lösa det dilemma som Stefan Löfven, förmodligen omedvetet, försatt sig i.

En bieffekt av 900 garantidagar istället för 90 vore förstås att en individualiserad föräldraförsäkring vore mycket lättare att införa för dem har detta som mål.

Jonas Himmelstrand

Ledamot av Haros riksstyrelse