Varför bandet behövs

Hedvig Montgomery

Psykologen Hedvig Montgomery syns och hörs i TV, tidningar och poddar i Norge. Inkännande och med lugn professionalism framför hon sitt budskap. På senaste har även vi i Sverige fått se mer av henne genom tv-programmet Skavlan och genom att hennes böcker i serien Föräldramagi ges ut en efter en. 

Jag ringer upp Hedvig en varm sommardag när hennes tre söner precis ska gå och bada. Det är extra roligt att hennes äldsta, numera vuxne, son också är hemma berättar hon. De egna erfarenheterna som förälder har varit till mycket hjälp i hennes kliniska arbete med att hjälpa familjer. Hon berättar också att hon ofta delar med sig av egna erfarenheter för att skapa ett band och ett förtroende hos sina läsare. 

– För att lita på och ta till sig av råd från någon behöver man få en kontakt med rösten man lyssnar till, förklarar hon.

Detta för oss rakt in på kärnan i Hedvigs budskap, eftersom samma sak gäller mellan föräldrar och barn under hela uppväxten. Det handlar om det som Hedvig kallar “bandet”.

– Innan du har det bandet så kan du inte uppfostra ett barn, för att det är det bandet som gör att barnet litar på dig. Det som gör att barnet kan tåla dig som människa också, på något sätt. Det här bandet är jätteviktigt.

Hedvig förklarar vidare om det som låter abstrakt, men som hon menar inte är det. Bandet skapas genom tre delar. Den första handlar om att vara ett ställe som barnet kan komma till för tröst, något som det behövs mycket av under de närmare 20 år det tar att växa upp. Den andra handlar om att bygga en gemenskap, att göra saker tillsammans som barnen tycker om, vare sig det är att titta på TV eller äta tacos. Den tredje delen handlar om att förstå barnets känslor. Att förstå att känslorna kommer någonstans ifrån och inte kommer för att barnet vill vara elakt mot dig som förälder. Känslorna handlar om någonting som barnet behöver hjälp att förstå. Hedvig sammanfattar bandet och dess konsekvenser:

– När barn känner att det finns tröst, när de känner att det finns ett vi, ett oss, när barn känner att “Jag är en människa, det går att förstå, det går att leva med en sån som mig”, då kan man göra så himla mycket fint. 

Bandet, är inte det samma sak som anknytning? undrar kanske en del av Haros läsare. Hedvig svarar:

– Ja, absolut. Jag försöker undvika alla ord som är expertord. Jag tror på att inte överkomplicera. Det är inte en akademisk övning att uppfostra barn. Det är en relationell övning. 

Just att hjälpa barnet förstå sina känslor är något som Hedvig talar mycket om. Föräldraskapet sträcker sig över lång tid och under årens lopp är det många känslor som barnet ska lära sig hantera. Ibland har vi lite bråttom och vill att barnet ska lära sig hantera svåra känslor, till exempel aggression och svartsjuka, innan de har den neurologiska mognad som krävs. I vår iver kan vi förmedla budskap som vi inte avser:

– När vi säger till barn “Du får inte vara så där arg”, då säger vi till barnet att det är något fel på det. För barnet är ju så där arg. Det är ju faktum. Och vi säger till barnet “Jag kan inte hjälpa dig”. Så vi säger både att det är fel på barnet och att det inte finns någon hjälp, förklarar Hedvig.

I stället menar Hedvig att föräldrar bör tillåta alla känslor. Inga känslor är fula känslor, utan de är där av en anledning. Alla känslor ger också viktig information om vad som händer i en persons liv. Något som kan vara viktigt att tänka på är att känslorna inte alltid kommer fram i den situation där problemet är. Ett problem i skolan kan yttra sig i ilska hemma mot föräldrarna, och vice versa. Att hantera känslor, eller ett barn överhuvudtaget, är inget man gör genom snabba lösningar:

– Det är så sorgligt när man har de där “quickfixen”: så får du ditt barn att inte bli arg, så får du ditt barn att bara somna. Det finns inga snabba sätt, det tar 20 år. Och du ska hantera det med barnet och inte genom de smarta tricksen.

Det finns inga snabba sätt, det tar 20 år

Hedvig berättar vidare:

– Jag får ofta frågan “Hur ger jag mitt barn en bra självkänsla?”. Svaret är att du inte kan ge ett barn en god självkänsla. Men du kan hjälpa barnet att bygga en bra självkänsla, just genom att hantera svåra känslor tillsammans med barnet och inte låta barnet stå ensam i sina svåraste stunder. 

Pedagogiskt ger Hedvig exempel på hur det kan se ut i olika åldrar. Fyraåringen som inte kan knäppa sin jacka. Tioåringen som har förlorat en fotbollsmatch. Fjortonåringen som upplever sin första hjärtesorg. 

– Känsloarbetet är en väldigt stor del av att bo med barn, summerar Hedvig. 

En utbredd, om än möjligtvis omedveten, syn på föräldraskap är att man ser barnen som en serie uppgifter som man måste utföra. När barnen är små finns det väldigt konkreta uppgifter man måste hjälpa dem med, och det är tydligt att barnen behöver sina föräldrar till detta. När barnen blir lite äldre, i sju- till tolvårsåldern, blir det lugnare, sett till uppgifter att göra. Barnen är i skolan och det är lätt att tänka att någon annan tar hand om dem. Men trots att barnet kan klä på sig och ta sig till skolan själva så behöver föräldrarna, som är de viktigaste vuxna för barnet, fortfarande vara intresserade av vad som händer på dagarna, hjälpa dem att lösa konflikter med kompisar och hjälpa dem att utveckla sin identitet. Hedvig förklarar sin grundsyn:

– För mig är inte barn uppgifter, för mig är barn människor som vi ska leva tillsammans med så att de sedan kan klara sig själva. 

Eftersom Haro särskilt företräder hemmaföräldrar frågar jag också Hedvig om hennes syn på att man själv är hemma med sitt barn. Hedvig poängterar att det viktiga för henne är att barnet får sina behov tillgodosedda och inte hur omsorgen organiseras. Vad man kallar det är mycket mindre viktigt än hur man möter barnet. 

– Att ha riktigt små barn i förskola är väldigt krävande. Att göra så att det inte blir för stressigt för dem, att de får vara där på sina premisser och inte göra dem till små skolbarn, som de absolut inte får vara. Det orkar de absolut inte. Det hanterar de inte.

Vilka åldrar tänker du är ett litet barn?

– De minsta barnen, ett till tre år, de är riktigt små. Men för mig är tre-, fyra-, fem- och sexåringar också små barn. Små barn som behöver väldigt mycket hjälp för att hantera sig själva, som behöver mycket hjälp för att få en rytm på dagen. 

På samma sätt är det krävande att ha barn hemma, menar Hedvig. Det är ett jobb och kräver ett intellektuellt överskott, kunskap om och ett intresse för barn, och ork att gå ut med dem. 

– Forskningen visar rätt entydigt att för barn som kommer från bra eller ok hemförhållanden så spelar inte förskola eller inte någon roll för barnens utveckling. De har en bra utveckling ändå.

Förskola kan däremot utgöra en positiv skillnad för barn som kommer från förhållanden där man sliter med ekonomiska eller sociala problem. Men då krävs det också att förskolan är organiserad så att den kan bemöta barnets behov.

– Stökiga förskolor är inte bra för barn, och speciellt inte för de barn som har det dåligt hemma. Det förstärker ju sig själv hela tiden.

Alla föräldrar har en önskan om att göra det bästa för sina barn. Men för alla, oavsett om man är hemma med barnen eller inte, dyker ibland tvivel upp . Oftast dyker tvivlet upp efter en dålig dag när man blivit arg mer än man borde och barnen bara skriker och bråkar och man funderar på en lämplig formulering av Blocketannons för försäljning av bråkstakarna. Då säger Hedvig att det händer i alla hem. Absolut alla. 

– Det som skiljer de goda föräldrarna från de dåliga är att de goda föräldrarna, efter dessa situationer tänker “Det där var inte mitt bästa, jag får försöka bättre nästa gång”. De dåliga föräldrarna tänker “Det där måste hon tåla, hur ska hon annars lära sig?” De går och börjar rättfärdiga sina dåliga reaktioner. Det är då vi är vid de farliga spiralerna i familjerna och då är det lätt att gå längre och bli ännu argare och ännu hårdare mot barnen. Mycket av det jag säger eller skriver, eller när jag jobbar med familjer, är att för att stoppa den spiralen. För det är inte det att saker går fel ibland, det gör det i alla familjer. Det är ok. Men vad gör föräldrarna när det går fel? 

Till de som är oroliga för att vara inne i en negativ spiral och inte känner att de kan vara de föräldrar de borde vara ger hon två råd. Dels att söka input genom en bok, kurs eller podd som man tror passar familjen, och dels att börja prata med folk, till exempel personalen på Öppna förskolan eller BVC, och inte vara så rädd för det.

– Jag tror att ett av de största problemen är att vi är så rädda för att inte vara bra föräldrar att vi blir dåliga. 

Hedvig fortsätter att berätta om föräldraskapet och utmaningarna med det:

– Det är inte alltid man orkar och det är mycket saker som kommer från ens egen uppväxt, som kanske ligger där som “blind spots”. Du tål helt enkelt en del saker dåligt. Men det är ju det som egentligen är vackert, att ha kunskap om hjärnans utveckling och barnens utveckling, och att börja anpassa dig till den. Då blir du faktiskt en bättre människa själv. Du utvidgar ditt eget sätt att reagera. Du utvidgar din egen förståelse av dig själv. Du blir faktiskt bättre av det.

De nybadade sönerna har kommit tillbaka till huset och det är dags att avrunda samtalet. Det är dags att återgå till mitt eget föräldraskap med nya ögon. Genom samtalet med Hedvig har jag insett än mer att föräldraskapet är en lång resa. Det är en resa genom alla möjliga känslor hos barnen och genom de känslor som barnen triggar i mig. Det är en resa genom glädje och sorg. Men framför allt är det en resa som vi gör tillsammans. 

Boktips - Hedvigs böcker om barns utveckling: Självkänslans tid (6-13 år), Frigörelsens tid (13-19 år), Föräldramagi (om självkänsla), Miraklens tid (0-2 år), Fantasins tid (2-6 år)

Pod (på norska) - foreldrekoden

/Evelina Hägglund

(Texten har publicerats tidigare i HARO 3, 2020)