Vår enda form av barnomsorg gör oss blinda - Haros stämmouttalande 2017

På Haros riksstämma i Luleå 22-23 april antogs följande stämmouttalande:

Vår enda form av barnomsorg gör oss blinda

I Sverige finns bara en form av barnomsorg – vi har bara förskola. Hur påverkas svenska föräldrar av att inte ha något alternativ? På Haros Riksstämma 2017 i Luleå berättar en mamma om erfarenheten:

”Mina första två barn satte jag på förskola tidigt utan att tänka. Varför? Jo, alla andra gjorde ju så och alternativ saknades. Det var helt enkelt så man gjorde och jag gjorde trots att jag själv som barn varit hemma! Inför mitt tredje barn fick jag en ingivelse om att börja läsa om barns utvecklingspsykologi. Då insåg jag att jag aldrig frågat mig själv och känt efter hur jag ville ta omsorg om mina alldeles egna barn. Jag hade varit blind. Omsorgen för mitt tredje barn valde jag medvetet inifrån, från mitt hjärta. Jag öppnade ögonen och det kändes instinktivt rätt. Jag valde att vara hemma med mitt barn. Jag har aldrig ångrat detta val, däremot har jag bannat mig själv för att jag inte lyssnat inåt tidigare.”

Man kan fråga sig, hur mår de svenska föräldrar som väljer förskola för att alla andra gör det och aldrig frågar sig själva eller lyssnar efter sina barns behov? En läkare på stämman berättar om alla de utbrända föräldrar som hon sjukskriver:

”Vi tror att utbrändhet bara är ett arbetsmiljöproblem, men också där verkar vi blinda. Öppnar vi ögonen är det uppenbart att svensk arbetslinje i kombination med förskola redan från ett års ålder inte lämnar några marginaler. En förälder sänks lätt till utbrändhet genom ett barn med särskilda behov, sjukdom bland släkt och vänner eller en tillfälligtvis lite mer besvärlig arbetssituation.”

Men hur mår då barnen i allt detta? Läkaren berättar hur hon själv inte känt sig helt trygg med att lämna sitt barn på förskola. Hon har då som så många andra bemötts med: ”Barnet klarar sig fint, det är bara du som projicerar din oro på barnen. Du måste kunna släppa taget om barnen. Dina barn behöver förskola och du behöver jobba.”

Men är det sant att barnen klarar sig? Är vi blinda också här? Den psykiska ohälsan hos våra unga har stigit konstant sedan 1980-talet, skolresultaten har lika bestämt försämrats och oordningen i klassrummen ökat. Våra unga visar alla tecken på att inte alls må så bra som de borde i ett land med Sveriges materiella välfärd. Öppnar vi ögonen och studerar utvecklingspsykologi och modern neurobiologi så förstår vi att den separation som de små barnen upplever genom förskolan bidrar rejält till besvären för våra unga. Det är fullt rimligt att som förälder känna oro inför att sätta sina barn på förskola, särskilt så tidigt som ett eller två års ålder.

Vi förefaller blinda inför hela detta problemkomplex idag. Öppnar vi ögonen så ser vi vilsna föräldrar som känner att något är fel med att sätta en ettåring 6-10 timmar på förskolan, men lägger felet hos sig själva. Öppnar vi ögonen ser vi barn och unga med emotionella försvar som visserligen presterar bättre de första åren i skolan, men till ett mycket högt pris av psykisk ohälsa och svaga skolresultat och beteendeproblem i senare årskurser.

När vi öppnar ögonen inför Sveriges familjepolitiska situation kommer vi inte att gilla vad vi ser, men det är först då vi kan göra något åt det.

De församlade stämmodeltagarna vid Haros Riksstämma i Luleå 2017 uppmanar Regeringen att omedelbart skapa ekonomiskt rimliga alternativ till förskola, inklusive mer anknytningsvänliga alternativ som hemomsorg, farmorsomsorg, morfarsomsorg och grannomsorg.

Haro är Sveriges ledande kvinnoorganisation med ett kritiskt perspektiv på svensk familjepolitik. Haro fokuserar på barns behov och ökad valfrihet.