Att lämna ekorrhjulet blev Åsas terapi

Åsa lämnade ekorrhjulet

En kall vinterdag träffar jag Åsa Axelsson i centrala Stockholm. Åsa har lämnat hemstaden Umeå för att träffa press och prata om sin bokdebut ”Jag lämnar ekorrhjulet – ett liv utan lönearbete”. Inför resan har hon fått låna ett av de fyra barnens mobiltelefon för att det ska gå lättare att nå henne. Och tur var väl det eftersom vi lyckas gå om varandra där vi stämt möte.

Ett år har gått sedan Åsa genomförde sitt experiment där hon försöker se om familjen kan klara sig utan att hon lönearbetar. Ett experiment som startar i och med Åsas sjukskrivning från sitt jobb som lärare. Sedan dess har inte bara telefonkostnaderna decimerats. På fötterna sitter ett par mörkorangea boots som hon köpt på rea. -Äldsta dottern tycker ändå att jag är gullig i dem, berättar Åsa och myser glatt.

För Åsa började en resa i och med hennes mammas sjukdom och död. -Det var droppen! Mamma jobbade heltid i 43 år. Hon har alltid sagt till mig att du måste tänka på din karriär. Du kan inte vara föräldraledig så där länge! Tänk på pensionen! Och det är viktigt att vara med och bidra i samhället, inte vara sämre än männen, berättar Åsa med eftertryck.  -Mamma själv jobbade heltid på en högstadieskola. Och sen fick hon cancer strax efter pensionen och blev väldigt sjuk och dog, pang bom. Hon hann ju aldrig få någon glädje av sina pensionspoäng. Det är då jag förstår att jag kanske bara har 15 år kvar att leva. Vem vet? 

Åsa illustrerar med våra tekoppar och vattenglas hur mycket tid som gått åt i hennes ekorrhjul: - Lägga barn, hjälpa dem komma i ordning på morgonen, skjutsa till aktiviteter, gå på föräldramöten, disk, tvätt, bjuda hem folk osv. Summan var att det tog 54 timmar i veckan att sköta vår familj och vårt hem. Så tänk då om min man jobbar 50, och så har jag ungefär jobbat 50 när jag jobbat heltid, och så har vi hemarbetet 54 timmar. Då ser man ju att vi två gör nästan 4 heltidsjobb. Om man då vill ha lite fritid också får man ta från sömnkontot. Eller så får man bli mer effektiv. När man kommer hem från jobbet slänger man in en tvätt i maskinen och rusar runt med dammsugaren medan man steker halvfabrikat och förhör läxan. Den livsstilen var inte hållbar längre. Någonting måste bort.

Och likt Brasse i Fem myror är fler än fyra elefanter tycker sig Åsa ha hittat en lösning: -Hemmet går ju inte bort, vi har ju skaffat oss fyra barn. Men om vi tar bort mitt lönearbete ur ekvationen, då blir det plötsligt flera timmar fritid över till oss var, där vikan sitta och prata eller sova lite längre, umgås med barnen, träffa vänner, engagera oss i samhället, skriva en bok som jag har gjort. Ha tid för varandra och så vidare. Är inte det här det fiffigaste och smartaste man kan göra i en familj? Vad säger du då om alla invändningar om att det är en kvinnofälla att vara hemma? - En del missförstår och tror att jag menar att alla kvinnor ska vara hemmafruar. Jag säger ju aldrig det och jag säger heller inte att JAG ska vara hemmafru resten av livet. Det jag menar är ju att livet är väldigt långt och man kan testa många olika lösningar. En kvinnofälla är ju egentligen det livet jag har levt fram tills nu, med dubbelarbete, att rusa omkring hela tiden. Det är ju också en mansfälla, en familjefälla kanske man kan säga. Inte bara kvinnan mår dåligt utan hela familjen, förklarar Åsa.

Åsa sprudlar av energi under hela samtalet. Hon visar artiklar, berättar om studier hon läst och om personer hon hittat på nätet som valt att ändra sitt liv. Men hon återkommer också till sin mamma:  -Mamma levde upp på sommarloven. Men ska man behöva ha det dåligt hela läsåret för att sen leva upp några veckor på sommaren? Kan man inte leva upp - jämt? frågar sig Åsa och fortsätter med samma engagemang: -Jag har så roligt nu. Jag vaknar på morgonen och det killar i magen, som när jag var ett litet barn. Vad för roligt ska jag göra idag? Jag är engagerad i samhället. Träffar folk på språkkafé och odlingsförening. Idag träffar jag dig! Så den som säger att en kvinna som är hemma inte är involverad i samhället... för mig har det varit precis tvärtom! Samhället är ju inte bara korridorerna på Dragonskolan.

Nu när jag läser igenom boken inser jag att hemmaåret blev min egen terapi. Det var
bara att komma bort från överbelastningen så löste sig alltihop: sjukdomarna, tiden för barnen, att min man och jag hittade tillbaka till varandra, att vara ute och bli stark och vältränad. Lämna ekorrhjulet, det är terapin!

I sin bok beskriver Åsa hur hon steg för steg byter ut familjens vanor mot billigare alternativ. Den ekonomiska vinsten kvittar hon mot tid hemma. Hon cyklar till affären för att handla mat, klockar familjens duschtid, vispar eget smör för hand och byter utlandssemestern mot en vecka hos morfar i Gällivare. -Man ska spara på det man själv tycker är ok. Om det är verklig livskvalitet att resa, då kan man ju göra det. För mig hade semesterresorna blivit en mardröm därför att jag var för utmattad. Att cykla till Willys, däremot, är bara härligt. Jag går ju inte på gym eller till simhallen. Jag mår så bra av att cykla! De uteblivna resorna har också gett andra effekter: -Sen vi slutade resa har barnen blivit väldigt konstruktiva. Sonen sommarjobbade för att kunna åka på pianoläger i Ungern. Dottern valde Mariakyrkan när hon skulle konfirmeras och fick åka tio dagar till Taizé i Frankrike. Hon var så duktig på sin praoplats, ett kafé, att de sedan erbjöd henne jobb där varannan helg.

Stressen man skulle kunna känna för att barnen skulle hamna efter för att de inte fått göra samma resor eller erfarenheter som sin jämnåriga ger hon inte mycket för: -När jag tog min dotter från fritids då menade andra att hon missar saker. Fritids skulle till exempel ha Småstjärnorna där barnen fick mima och dansa på scen till var sin poplåt. “Jag ska bli en egen stjärna!” sa min dotter beslutsamt. Sen satte hon sig in i musikalen Matilda. Hon lyssnade in så hon kunde den utantill, samlade ihop kläder och filmade - själv. Hon samlade också ihop kompisar och lärde dem sång och dans till “Revolting children” på perfekt brittisk engelska.

Åsa, som är lärare i engelska, ler nöjt. - Min dotter fick det inte tråkigt utan fick istället hundra roliga timmar! Åsa berättar också om tankarna på varför många mår så dåligt, när vi, materiellt sett, har det så bra. Själv hade Åsa femton olika sjukdomssymtom i början av sin sjukskrivning. Hon berättar om insikten att hon pressat sig och sin kropp långt över vad den orkar. Men i och med att hon tog bort lärarjobbet försvann nästan alla symtom. Med sin bok hoppas hon kunna inspirera andra till att våga vägra stressa - även om den livsstilsförändring man väljer går mot normen.

Innan vi skiljs åt berättar Åsa om när hon var hos en psykolog i början av sin sjukskrivning och frågade efter någon terapi man kunde gå i som löste alla hennes bekymmer: -Psykologen sa bara ”Vad tror du?” Jag blev frustrerad att hon inte bara kunde ge mig en enkel kur: gå den här yogakursen, till exempel. Nu när jag läser igenom boken inser jag att hemmaåret blev min egen terapi. Det var bara att komma bort från överbelastningen så löste sig alltihop: sjukdomarna, tiden för barnen, att min man och jag hittade tillbaka till varandra, att vara ute och bli stark och vältränad. Lämna ekorrhjulet, det är terapin!

Text: Evelina Hägglund, redaktör haro!

(Intervjun med Åsa Axelsson har tidl. publicerats i haro nr. 1, 2019)