Barnets behov viktigare än omsorg om arbetsgivare

Styrelseledamöter Riksorganisationen Haro

Den här artikeln publicerades i SvD:s nätupplaga 24 oktober, som svar på en debattartikel med rubriken "Föräldraförsäkringen ett sänke för jämställdheten".

Nio olika artikelförfattare skriver att "Den svenska föräldraförsäkringen har blivit daterad och svarar inte längre mot samhällets behov". Artikelförfattarna har fel, det är barnens behov som måste komma i främsta rummet, och det är barnens behov som föräldraförsäkringen ska svara mot.

Siffror kan säga mycket, med de säger inte allt. Att kvinnor tar ut merparten av föräldrapenningen säger egentligen ingenting om hur jämställda pappan och mamman är i sitt föräldraskap.  En barndom varar som bekant 18 år – inte 18 månader, och särbeskattning till trots ser många föräldrar både sin ekonomi och sina liv som en helhet. Man står tillsammans, även om det råkar vara så att pappan för tillfället yrkesarbetar och mamman arbetar med omsorg om eget barn under en kort period i barnets liv. Detta må vara ett mysterium för individualiseringsivrare och tvångskvoterare, men så ser trots allt många föräldrar på saken.
Tvärtemot vad artikelförfattarna hävdar, visar undersökningar från Försäkringskassan dessutom att kvinnor i jämställda förhållanden i större grad är sjukskrivna än i förhållanden med en mer traditionell uppdelning*.
Om artikelförfattarna drevs av verklig omsorg om kvinnans väl och ve kunde en respekt för hennes fria val vara på sin plats. Nu hävdas det att en individualiserad föräldraförsäkring har jämställdhet som främsta vinst, men det är ju snarare omsorg om arbetsgivare och arbetsmarknad som tycks vara det primära. Samhällets behov.
En argumentation där barnets behov ställs i centrum lyser dock med sin frånvaro. Det blir en krock mellan det lilla barnets behov av sin mamma, och arbetsmarknadens anspråk på densamma.
Det är uppenbart så att många kvinnor, trots ofördelaktiga villkor, fortsätter att välja omsorg om eget barn, ibland också längre än vad föräldraförsäkringen medger. En kvotering av föräldraförsäkringen kommer därför med stor sannolikhet innebära mer obetald föräldraledighet för fler kvinnor.
En mammas val att ta hand om sitt barn närs ofta av en instinktiv visshet om att vara viktig för det lilla barnet, och genom forskning vet vi att det förhåller sig just så. Det lilla barnet behöver hjälp att reglera sina känslor, få uppleva en obruten emotionell kontakt som både bygger de egna oxytocin-receptorerna och förstärker mammans, och barnet behöver svar på sina behov och kan inte vänta särskilt länge. Neurobiologin visar också att viktiga färdigheter byggs in i hjärnan tidigt i livet genom den omvårdnad vi får. (Se exempelvis boken Kärlekens roll – hur känslomässig närhet formar spädbarnets hjärna, av psykoterapeuten Sue Gerhardt.)

Det ojämlika uttaget av föräldradagar beror mycket på att kvinnor inte vill förlora tid med barnet. Många vill exempelvis amma längre än 6–7 månader. Om detta skriver Per Kågeson i sin bok Jämställda – men inte på männens villkor och barnens bekostnad och ger ett intressant förslag: en tredelad föräldraledighet på 24 månader. Det skulle måhända inte underlätta för arbetsgivare, men det skulle definitivt vara en vinst för barnen. Nu tycks det tyvärr vara enklare att blunda för både barnets behov och mammans önskan, och driva heltid för kvinnor som norm och ett fokus på förskola och fritids i stället för föräldrar och familj.

Vi tror inte att det är rätt väg att gå. Vi tror att fria val måste få leda till många olika utfall och att föräldrar är fullt förmögna att fatta beslut för sina egna barn. Svaret på det berömda livspusslet för varenda familj i Sverige kan omöjligen produceras vid ett skrivbord i Stockholm.
Att mamman väljer att också ta hand om det barn hon burit på i nio månader stör måhända många svenska politikers idé om samhällsbygget men ändå tycks många föredra att låta familjebygget se ut just som så. Ändå är ju själva grunden för samhällsbygget en frisk och mogen nästa generation och då måste barnets behov ligga i fokus.
Som det ser ut idag påverkas löneutveckling och pension av föräldraledigheten, och på detta vis straffas kvinnor som valt att ägna tid åt sina barn. Det borde vara en central jämställdhetsåtgärd att se till att ingen kvinna behöver bli fattigpensionär för det valet. Här saknar vi den politiska uppfinningsrikedomen. 

Den svenska föräldraförsäkringen behöver uppdateras så att den svarar mot barnens, i synnerhet de små barnens, behov. Föräldraförsäkringen måste ses som barnens försäkran om tillgång till sina egna föräldrar.

Lina Hagström, styrelseledamot Haro - Riksorganisationen för Valfrihet, Jämställdhet & Föräldraskap

Evelina Hägglund, styrelseledamot Haro - Riksorganisationen för Valfrihet, Jämställdhet & Föräldraskap

*Socialförsäkringsrapport 2015:3