Den svenska jämställdhetssagan

Låt oss komma ut ur modersgarderoben, hissa modersflaggan högt och berätta om våra hedersuppdrag, ädla strider och nobla erövringar. Då kanske den svenska jämställdhetssagan får ett lyckligt slut. På riktigt.

Den här texten har tidigare publicerats som "Ordföranden har ordet" i Haros medlemstidning nr 1 2019

Ett samhälles kultur och ideologi består bland annat av berättelser. Sagor, myter men också reella historiska händelser som får särskilt fokus. Det kan vara åminnelsen om en försvunnen storhetstid från fornstora dar. Berättelser om ett krig, ett kollektivt trauma. I berättelsen skapar vi identitet. Vi hittar något att vara överens om. Vem är ond och vem är god? Vi förstår vem som är hjälte och förlorare. I berättelser letar vi tröst, framtidstro och gemenskap.

Kampen för jämställdheten är en gemensam berättelse som format den svenska kulturen. Den börjar ungefär så här: Det var en gång ett kollektiv av undertryckta, hjälplösa kvinnor. Dessa uppfattades som barnafödande hushållerskor, ovärdiga rösträtt och oförmögna till rejält förvärvsarbete. Inte sällan fick de stryk och behandlades kränkande av alkoholiserade, våldsamma män. En vacker dag kom Folkhemmet och hälsade på. Hen såg förtrycket, gick genast till kungen och sade: ”Kära kung. Kvinnorna i detta land lider. Frigör dem från barnuppfostrandets bojor. Bygg daghem i varje by och stad. Jag kan anställa dem i mina daghem, skolor och sjukhus och åtminstone ge dem lön för deras arbete. När kungen såg hur fria och lyckliga kvinnorna blev av Folkhemmets reformer, gav han allt silver och guld, ja hela kungariket till Folkhemmet – och sade: ”När pengarna tar slut, mer skatt ta du ut. Sann glädje och frihet har kvinnor i arbetslivet. Men ve dem som är hemma – glöm aldrig dem tämja!” Och så fortsatte frihetskampen i sagoriket Sverige. Och har de inte vunnit kampen för jämställdhet än, så håller de på ännu.

Den svenska jämställdhetssagan är näst intill omöjlig att problematisera utan att samtidigt bli stämplad som historieförnekande och respektlös. När det handlar om människovärde och rätten till självbestämmande finns det visserligen mycket i jämställdhetskampen som fortfarande är aktuellt och relevant, världen över. Men själva tanken att kvinnor skall räddas och tämjas från att välja att stanna hemma med det egna barnet är djupt kopplat till berättelsen om ett kvinnligt offerkollektiv. Alla skall stöpas om som tennsoldater i samma form – på med byxorna och in med brösten. Således behåller kvinnan sin tydliga roll som offer och staten rollen som riddare och befriare. I den berättelsen finns ingen plats för modern och matriarken, en fri individ mitt i sitt barnafödande. Att det finns en positiv styrka i att lägga ner sitt eget för att hjälpa någon annan är en grundläggande värdering som nu håller på att gå förlorad. Den gemensamma värderingsberättelsen går förlorad och vill ersättas av något annat.

Berättelsen om kvinnan som moder måste därför få finnas som en parallell jämställdhetssaga. Det finns en styrka i moderskapet, en befrielse i självuppoffrandet och en glädje i att axla ansvar utan uppskattning. Låt oss komma ut ur modersgarderoben, hissa modersflaggan högt och berätta om våra hedersuppdrag, ädla strider och nobla erövringar. Då kanske den svenska jämställdhetssagan får ett lyckligt slut. På riktigt.

Ingvild Segersam

ordförande i Riksorganisationen Haro