Varför behöver mammor vara närvarande med sina barn de första åren?

ERICA KOMISAR |Originaltitel "Just be there: Why moms should stay with children in their early years"  Publicerad i NEW YORK DAILY NEWS, 14 maj 2017, Fri översättning Stephanie Feretti

Närvaron till en förälder är viktig för barns utveckling. Ju mer känslomässigt och fysiskt en mamma kan vara närvarande för ett barn under de tre första åren, desto bättre är chansen att barnet kommer att bli känslomässigt stabilt och mentalt välmående.

Jag är en mamma och jag jobbar, men först och främst är jag mamma till mina tre tonåringar.

Som psykoanalytiker och föräldrarådgivare sedan många år har jag sett hur samhället alltmer nedvärderat moderskapet samtidigt som det betalda arbetet utanför hemmet idealiseras. Parallellt har jag sett en epidemi av barn som allt tidigare diagnostiseras och medicineras för ADHD, aggression och andra beteendemässiga- och sociala problem.

Många säger att dessa två fenomen saknar samband. Jag tror att de är sammanlänkade. Dessa problem tror jag delvis är barnens reaktion på stress i den miljö de vistas i och en oförmåga att reglera sina känslor. På min klinik har jag gång på gång under de senaste 20 åren bevittnat att dessa problem är kopplade till mammans frånvaro i sina barns liv. 

Även om detta kan få vissa kvinnor att känna sig skyldiga, ser jag inte skuld som något hemskt. Det är en signal som känns som fysisk smärta, och är ofta ett tecken på att en kvinna står i konflikt över sina val. Skuld kan få oss att reflektera över våra beslut. Självklart har inte alla kvinnor samma valmöjligheter och många måste arbeta för att stödja sina familjer. Alla kvinnor har dock vissa val att göra. Och som feminist själv tror jag att vi behöver all information för att göra de mest informerade besluten. Jag försöker helt enkelt återställa några grundläggande psykologiska fakta om föräldraskap som jag tror att vi som ett samhälle har förlorat, särskilt under de första åren av ett barns liv.

Mammor har två mycket viktiga biologiska funktioner för barn under de tre första åren. De tröstar och lindrar ett barns oro i stunden och hjälper till att reglera barnets känslor, så att de inte går upp eller ner för mycket. På samma sätt som en moderfågel matar sina ungar, hjälper mammor sina barn att hantera starka känslor och erfarenheter tills de har lärt sig att börja klara av det själva, genom att se till att deras känslor inte går upp eller ner för mycket. När en mamma eller annan omsorgsperson inte är tillräckligt närvarande upplever ett barn högre stressnivåer.

Forskning visar att när mammor och spädbarn separeras, producerar de båda ett stresshormon, nämligen kortisol. Vid konstant produktion av kortisol kan det lilla barnet utveckla eller känna oro och rädsla, även om det inte finns någon anledning att vara rädd. ADHD-liknande symtom kan vara en reaktion på stress i miljön, precis som aggressivt beteende kan vara en reaktion på rädsla.

Närvaron till en förälder är viktig för barns utveckling.

Ju mer känslomässigt och fysiskt en mamma kan vara närvarande för ett barn under de tre första åren, desto bättre är chansen att barnet kommer att bli känslomässigt stabilt och mentalt välmående.

Varför de tre första åren? Det är under denna viktiga tid som mammor lägger grunden för barnets förmåga att vara motståndskraftiga inför motgångar i livet och att kunna reglera sina känslor som barn, men även som vuxen. Vid 3 års ålder är ett barns högra hjärna 85% utvecklat.

Pappor och mammor är båda kritiska för barns utveckling, men ur ett biologiskt perspektiv är de inte utbytbara. Under de tre första åren är det särskilt viktigt för barnets hjärnutveckling att de får ett ömt och vårdande omhändertagande. En mamma är mer känslomässigt investerad i sitt barn och från en evolutionär synvinkel, mer engagerad i dess säkerhet och överlevnad. Andra omsorgspersoner, även pappor, har inte samma instinkter.

Detta är inte för att försvaga eller förolämpa det goda arbetet hos så många professionella pedagoger. Det är helt enkelt att ange fakta. Men sedan 1960-talet har det blivit socialt acceptabelt och vanligt för kvinnor att uttrycka förakt och ointresse för moderskap.

Aldrig vill vi gå tillbaka till en tid när kvinnor inte hade friheten att göra sina egna livsval. Men om dessa val inkluderar att ha barn är det viktigt att de tar ansvar för sina barns emotionella och fysiska hälsa. 

Det sätt som vi tar hand om våra barn på förs vidare till nästa generation från mor till dotter. När en mamma inte är närvarande emotionellt för att hon är distraherad, uttråkad eller deprimerad, för inte förmågan att kärleksfullt och närvarande ta hand om sina barn vidare till nästa generation.

Många av oss har kommit att tro att våra små barn mår "bara bra" när vi lämnar dem under långa perioder utan sina föräldrar. Men något är fel. Alltför många ungdomar växer upp utan förmågan att reglera sina känslor själva. The U.S. Centers for Disease Control (amerikanska centrum för sjukdomskontroll) rapporterar en 400% ökning sedan 1980-talet hos barn mellan åldrarna 12 och 19 på anti-depressiva och anti-ångest läkemedel. Idag diagnostiseras ett av fem barn med ADHD. Dessa trender borde inte vara någon överraskning. Jag har sett bevisen själv i arbetet på min klinik.

I det avlägsna förflutna glorifierade kulturer kraften att ge och vårda liv. Idag ser många kvinnor sig själva som krigare i strävan efter makt, pengar och jämställdhet i arbetslivet, och har vänt sig bort från vårdande och omhändertagande av sina egna barn. Det anses vara ett mindre meningsfullt arbete. Själva poängen går förlorad; att fylla en mammas viktiga roll är den konkreta känslomässiga grunden som gör att barn kan hantera motgångar och stormar senare i sina liv.

Som många av de kvinnor jag träffar på min klinik arbetade jag flitigt innan jag fick barn. Jag var driven både i min utbildning och i min karriär och blev en av de yngsta i mitt psykoanalytiska program med att slutföra det, och göra det på rekordtid. Trots detta ändrades allt när jag blev gravid och mina prioriteringar blev tydliga.

Hjälpte det att jag hade ägnat mitt yrkesliv att arbeta med vuxna, och särskilt mammor, som lider av depression? Säkert. Men verkligheten är sådan att balansen mellan arbete och hemmaliv, som vänds upp och ner, behövde även jag brottas med för att finna.

När mina tre barn var väldigt unga bestämde jag mig för att jag var tvungen att skriva en bok om hur vi som ett samhälle hade nedvärderat moderskap och övergivit våra barn. Men att skriva den boken för 15 år sedan skulle ha inneburit att överge mina egna barn för att göra det. Jag hade varken sinnesro eller tid, och jag skulle då inte leva som jag lär, genom att prioritera våra barn under de första åren. Så jag lade boken åt sidan tills mina barn var tonåringar och behövde mig på ett annat sätt.

I mitt arbete med unga mammor och kvinnor som över-väger moderskap finner jag att rädslan dominerar: rädsla för förlust av jobb, rädsla för förlust av en "plats" på jobbet, rädsla för att ha mindre pengar, rädsla för förlust av själv-känsla, vilken ofta är anknuten till arbetet.

Det som driver dessa rädslor är föreställningar av framgång som är knuten till ekonomiska, professionella och materiella ansträngningar snarare än relationer. För alltför många har dygnet-runt-arbetsplatsen ersatt värdet av moderskap som en prioritet. Att ha en framgångsrik karriär och tjäna mycket pengar som gör att du kan köpa fler saker hjälper dig inte att vara mer närvarande för dina nära och kära: barn, makar, familj och vänner.

Närhet kräver tid. Att ge upp din roll som primär omsorgs-person gör att fysisk och emotionell närhet med ditt barn offras. Tillit skapas inte utan daglig närhet. Utan den kontinuerliga närheten kan barnet känna att du inte finns där när hon behöver dig.

Tillit mellan en mamma och ett barn leder till en kärleksfull och känslomässig koppling. Det finns inget vackrare och mer tillfredsställande än det här djupa bandet som inte går att överföra till någon annan. Detta är inte bara ett kulturellt argument; det är ekonomiskt. Vårt samhälle värdesätter inte moderskap och omsorgen som meningsfullt arbete, jämfört med betalt arbete utanför hemmet. Det är ett stort misstag. Ingen säger väl någonsin på sin dödsbädd: "Jag borde ha spenderat mer tid på kontoret." Kommer vi ångra att vi inte fick en till befordran eller att vi inte fick ihop tillräcklig rikedom eller status, eller kommer vi att ångra känslan av ensamhet och avskildhet från de vi borde varit mest anknutna till?

Kommer vårt arv vara att lämna våra barn känslomässigt välmående, eller med smärta och tomhet i sina hjärtan där kärlek och trygghet borde ha varit? Kommer vi att vara (som vi säger i judendomen) en "välsignelse i deras minne" - eller en förbannelse på grund av vår försummelse?

Inget av detta innebär att en fysiskt närvarande mamma alltid är en bättre mamma. Mödrar som är fysiskt men inte känslomässigt närvarande kan vara kalla och manipulativa. Men utan fysisk och känslomässig närvaro i ett barns liv rubbas balansen som försvårar deras utveckling in i vuxenlivet.

Ändå fortsätter politiker och företagsledare, bland dem kvinnor, att främja tanken att heltidsarbete utanför hemmet är mer beundransvärt och uppfyllande än att ta hand om våra barn. Man hävdar att kvinnor med små barn kan "göra allt" och inte behöver offra någonting för att bli framgångsrika professionellt och ekonomiskt. Kvinnor får budskapet att det är bättre att tjäna pengar, både för samhället och för dem själva och även för deras familjer, bättre än att vara med sina barn. Ja, det finns en fördel för en familj att ha det bra ekonomiskt. När barn blir äldre visar en arbetande mamma sina barn att kvinnor kan uppnå lika mycket som män professionellt. Men det här är inte hela sanningen. Faktum är att när mycket intensivt arbete eller långa arbetstider utanför hemmet läggs på en mamma, tillkommer stress på både mamman och familjen.

Jag är varken ekonom eller policynörd. Jag hävdar inte att ha alla siffror som kan visa genom statistik att när kvinnor stannar hemma under de första åren är det bättre inte bara för deras familjer utan också för samhället. Jag erkänner att psykologiska studier når komplicerade, ibland motsägelsefulla slutsatser. Men jag har erfarenhet av att behandla mammor som går igenom konsekvenserna av att sätta arbete eller andra intressen före sina barns välbefinnande, och barn som lider eftersom deras mamma inte är närvarande för dem på ett meningsfullt sätt.

Gång på gång ser jag att när barn inte mår bra gör inte mammor det heller. Mödrar saknar möjligheten att knyta an och vara nära sina barn. De saknar glädjen att vara där för de vardagliga och exceptionella ögonblicken, för bara när du är där för det vardagliga kommer du att uppleva de exceptionella stunderna på dina barns villkor.

Det finns ingen kvalitetstid utan kvantitetstid. "Kvalitetstid" är ett uttryck som används av upptagna föräldrar som vill spendera tid med sina barn på sina egna villkor. Verklig kvalitetstid sker på ett barns tidsschema, inte den vuxnes, och detta betyder att man måste vara mer fysiskt närvarande.

Visst får man som mamma uppleva både uppoffringar och förluster när man prioriterar sina barn, men det finns mer att få än förlora av känslomässig närhet med sina barn. När min 17-åriga son på 1,95 cm kramar mig och lutar sitt huvud på mitt och säger "Mamma, tack för att du alltid är där när jag behöver dig", gör det allt värt det.

Erica Komisar, Psykoanalytiker, Föräldracoach och Författare

Fri svensk översättning : Stephanie Feretti