2021-03-08 06:00Pressmeddelande

Haro lyfter viktiga kvinnofrågor i FN

Madeleine Wallin, internationell koordinator i Haro och generalsekreterare i FEFAFMadeleine Wallin, internationell koordinator i Haro och generalsekreterare i FEFAF

Haro – Hemmaföräldrars Riksorganisation är drivande i den europeiska paraplyorganisationen FEFAF. I år har FEFAF fått ett så kallat statement godkänt inför CSW, FN:s stora kvinnokonferens, som normalt går av stapeln i New York, men som i år hålls via nätet på grund av coronapandemin. Läs hela statementet här.
Vi ställde några frågor till Madeleine Wallin, internationell koordinator i Haro och generalsekreterare i FEFAF.
 
Ni nämner att det ekonomiska värdet av det obetalda arbete som kvinnor utför årligen uppgår till 10,8 biljoner dollar (10 800 000 000 000) – tre gånger större än den globala tech-industrin (enligt en Oxfam-rapport).
Varför är det så viktigt att ta med det obetalda arbetet i beräkningen av BNP?
 
Att kvinnor utför obetalt omsorgsarbete är en jämställdhetsaspekt som under många år utelämnats helt. Obegripligt varför. Som om kvinnor alltid varit en slags naturresurs som byggt familjer, skött hushåll och hem, upprätthållit relationer och skapat samhörighet i samhällen.
 
Någon har uttryckt det så träffsäkert: "What we measure affects what we do. If we measure the wrong thing, we will do the wrong thing. If we don’t measure something, it becomes neglected, which is exactly the case of the unpaid work, mainly performed by women all over the world."
 
Vill man, så är det fullt möjligt att värdera det på olika sätt, men istället har det blivit alltmer osynliggjort och förminskat – speciellt i våra så kallade moderna och progressiva samhällen. Det finns en strävan efter att minska det, framförallt för att kvinnor ska kunna arbeta, men även för att ansvarsfördelningen mellan män och kvinnor ska bli mer lika. Vilket i sig är positivt.
Men, som vår feministiska regering säger, ”kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv” och det borde även innefatta omsorgen om barnen som idag inte är ett möjligt alternativ.
  
Om vi frigör kvinnorna från en del av det arbetet, till exempel genom ökad tillgång till förskola – är inte det bra? Har vi inte löst en del av problemet då?
 
Barnomsorg är viktigt för att göra det möjligt för oss att arbeta när barnen är små, vilket är viktigt och nödvändigt idag.
Men frågan är om alla kvinnor vill ha det så? Kanske ska vi fråga dem istället för att fatta beslut över huvudet på dem? Som om de inte vet sitt eget bästa.
 
Det finns två studier, dels Catherine Hakims ”Preference Theory” från 1998 som visade att 20% ville ta hand om barnen hemma, 60% arbeta deltid och 20% arbeta heltid. Den andra är Make Mothers Matters enkät från 2011 där nästan 12 000 tillfrågade kvinnor i Europa anser att moderskapet är en källa till stor lycka, men där de upplever avsaknad av valfrihet, tid och uppskattning/erkänsla för sitt arbete. Samma siffror där är, 26% omsorg hemma, 63% deltid och endast 11% vill arbeta heltid.
 
Det traditionellt manliga har blivit vår nya norm och man får intrycket att kvinnor ska befrias från ”bördan” av att ta hand om barn och hem för att istället förverkliga sig på det enda sätt som räknas, genom en yrkesroll och eget kapital.
 
Om en annan kvinna tar hand om mitt barn på förskolan, då har det ett värde – men om jag gör det själv då är det inte bara osynligt utan också nedvärderat. Vi vill i stället uppvärdera omsorgsarbetet och lyfta fram den stora betydelse som det har.
 
Ni nämner att mammor och barn enligt FN har rätt till särskilt stöd och beskydd. Tycker du att det även behövs i Sverige? Hur tänker du att det stödet kan se ut rent konkret?
 
Den största förändringen i en kvinnas liv är att bli mamma. Att bära ett barn inuti sin kropp, att föda det och amma det är en stor omställning och något som ett samhälle bör skydda på alla möjliga tänkbara sätt.
Under barnens första år är omsorgen i kombination med den utveckling som sker i hjärnan avgörande för deras framtid, och det är en kunskap som alla föräldrar bör känna till. Trots det nedmonteras familjen i Sverige. Barn från sina föräldrar, syskon från varandra – allt för att individualisera oss så snart som möjligt. Men då har man missat att se att familjen kan och kanske bör vara det främsta skyddet för ett barn och att stödet för ett barn bör ske med långsiktighet i åtanke.
 
Ni talar om barndomen, familjelivet och moderskapet som ”en blind fläck” i jämställdhetsdiskussionen – kan du utveckla det?
 
Jämställdheten mäts ofta i rättvisa. Män tjänar mer och arbetar oftare heltid. Kvinnor tar mer ansvar hemma och arbetar därför mer obetalt. Svaret på detta har blivit att ansvaret för barnen ska delas exakt lika. Heltid blir norm.
Alltmedan barnens behov hamnar i skymundan. Moderskap kan inte heller jämföras med faderskapet eftersom bara en kan bära, föda och amma barnet.
 
Jag har deltagit i FN:s stora kvinnokonferens CSW – Commission on the Status of Women – under alla år, från 2009 och framåt, och fastän det handlar om kvinnors liv talas det knappast alls om moderskapet trots att 80% av världens kvinnor blir mammor och att det troligen är den mest livsomvälvande upplevelsen man är med om.
Det har kommit att bli en oerhört känslig fråga som helst undviks. De flesta som deltar på liknande möten är kvinnor som valt att fokusera på sitt yrkesliv, vilket kräver att man ger mindre tid till sin familj och sina barn.
I en av den svenska regeringsdelegationens rapporter från CSW gick att läsa att Sverige inte kan stå bakom ord som ”motherhood” och ”maternity”. Men om moderskap trängs undan från samtalet om kvinnors situation, blundar man ju för något absolut centralt i de flesta kvinnors liv.
  
Vi anser att vi måste kunna prata om det här och samtidigt bibehålla respekten för varandras olikheter och val.
 
I det angivna temat för årets CSW nämns kvinnors deltagande och beslutsfattande i samhällslivet. Det kan ju uppfattas som en motsättning att då tala om att moderskapet behöver få ta plats, och att barn behöver tid med sina mammor. Vad är dina tankar kring det?
 
Barndomen är begränsad i tid och man borde ges tid att vara närvarande när barnen växer upp. Vi lever allt längre och arbetslivet borde anpassa sig efter våra cykler istället för att som idag komprimera alla aktiviteter till tiden då vår fertilitet är som högst och då vi är mitt inne i den fas då vi skapar vår egen familj. När jag själv valde att sluta yrkesarbeta för att ta hand om mina barn gav det mig en slags ny frihet och möjlighet att tänka nytt. Jag utvecklades enormt mycket av att bejaka deras behov och hittade både tålamod, kreativitet och kanske också mig själv. Att vara hemma med mina egna barn skapade ett stort samhällsengagemang hos mig och det växte inifrån snarare än en åsikt som tryckts på utifrån.


Om Haro - Hemmaföräldrars Riksorganisation

Haro organiserar hemmaföräldrar sedan 1981 och verkar för att sprida kunskap om barns behov, stärka föräldrar och möjliggöra barnomsorg i hemmet. Haro är en partipolitiskt och religiöst obunden organisation som arbetar för föräldrars och barns rätt i samhället. Haro värnar för jämställdhet mellan kvinnor och män samt föräldrars rätt till fritt val av barnomsorg på likvärdiga ekonomiska, sociala och kulturella villkor. Haro vill vara föräldrars röst och stöd. För barnens bästa.

Kontaktpersoner

Madeleine Wallin
Styrelseledamot (internationella relationer)
Madeleine Wallin