2019-04-02 11:42Pressmeddelande

Psykisk ohälsa hos unga – hur tidiga insatser behövs? Haro-stämma 2019

Den viktigaste tidiga insatsen för att minska den psykiska ohälsan: Föräldrarna.Den viktigaste tidiga insatsen för att minska den psykiska ohälsan: Föräldrarna.

I helgen hölls Haros riksstämma i Örebro; stämman utarbetade och antog då följande uttalande:

Den psykiska ohälsan hos våra unga har ständigt ökat under flera decennier. Vi vet att psykisk ohälsa i unga år ofta leder till hälsoproblem senare i vuxenlivet. I en tid där vi behöver mer hälsa, mognad och visdom hos nästa generation än någonsin tidigare borde detta oroa oss – rejält. I debatten om den psykiska ohälsan har man vänt på praktiskt taget varenda sten, utom en. Vi återkommer till den.

 

Går vi tillbaka några decennier så ser vi hur unga som mådde dåligt gick till sina föräldrar och bad om hjälp. Men har man ont i magen idag kommer många istället att söka hjälp på internet och fråga sina kompisar. Likaså när pojk- eller flickvännen gjorde slut fick man tidigare stöd av sina föräldrar; idag finns de som istället ringer psykakuten. Hur har det blivit så här? När blev kompisarna mer kompetenta än föräldrarna, och när försvann resiliensen runt livets normala sorger och bedrövelser?

 

När dagens unga ställer till något elände utbrister ofta media indignerat: ”Var finns föräldrarna?” Det objektivt korrekta svaret är förstås att de bägge föräldrarna jobbar heltid enligt arbetslinjen, eller är heltidssjukskrivna genom arbetslinjen. Men vi vet även att många föräldrar antingen misstror sin föräldraförmåga, eller förväntar sig att förskola/skola/fritids löser problemen. Men de barn- och ungdomspsykiatriska klinikerna, BUP, säger att de inte har en suck att möta behoven. I bristen på vuxna som har tid och tilltro till sin förmåga löser våra unga bristen på vuxna genom att knyta an till varandra, så kallad jämnårigorientering. Men våra unga kan givetvis inte förväntas att stödja varandra genom tonårstidens utmaningar på det sätt som en vuxen som bryr sig kan – alltså en förälder i det typiska fallet.

 

Men låt oss återvända till medias skuldbeläggning av föräldrarna: ”Var finns föräldrarna?” För att svara på den frågan får vi gå långt tillbaka i barndomen. Till slut kommer vi till ett-åringen som nätt och jämnt lärt sig gå och till föräldrar som knappt förstått vad det innebär att vara föräldrar. Nu ger de svenska statsmakterna ett tydligt besked till föräldrarna: Ditt barn behöver förskola. Du behöver jobba, och omsorg om eget barn ingår inte i arbetslinjen. Det senare får anses som lite märkligt eftersom mänsklighetens absolut viktigaste uppgift är att sätta en ny generation friska, mogna och kompetenta vuxna till världen.

 

Det var där, runt barnets ettårsålder, som mången svensk förälder försvann. Inte på grund av ovilja eller oförstånd eller bristande kärlek från föräldrarnas sida - föräldrar älskar sina barn - utan genom en bedövande ideologisk påverkan: Ditt barn ska överlämnas till förskolan! Du ska överlämna dig till arbetslinjen! Ja, åtskilliga föräldrar i Sverige tror faktiskt att förskola från ett år är obligatoriskt. Förskolemodellen innebär att små barn får förlita sig på flera dussin vuxna fram till tonåren. Men den enda bestående relationen under hela denna tid är föräldrarna, och därmed den relation med störst potential att skapa den emotionella trygghet som varje barn behöver för att växa till sin fulla mänskliga potential.

 

Vilken är stenen vi ännu inte vänt? Föräldrarna förstås – minsta uns av mänskliga instinkter bör räcka för att inse detta. Det är föräldrarna som måste ges befogenheter att välja omsorgen för sina barn, även när detta val innebär hemomsorg. Det är ju föräldrarna som ska odla den relation som ska ge barnet stadga från födelsen och genom hela tonårsperioden, minst.

Detta är den nödvändiga tidiga insatsen, en insats som statsmakterna försvårat genom en ensidig satsning på förskola. Media borde skuldbelägga statsmakterna, inte föräldrarna. Media borde skriva: ”Varför tog statsmakterna barnen från föräldrarna?”

 

Någon måste lyfta den sista stenen till första punkten på agendan i den pågående debatten om psykisk ohälsa. Haros Riksstämma 2019 har härmed tagit ett första steg.



Om Haro tid för barnen

Haro är en partipolitiskt och religiöst obunden organisation som arbetar för föräldrars och barns rätt i samhället. Haro värnar för jämställdhet mellan kvinnor och män samt föräldrars rätt till fritt val av barnomsorg på likvärdiga ekonomiska, sociala och kulturella villkor. Haro vill vara föräldrars röst och stöd. För barnens bästa.

Kontaktpersoner

Ingvild Segersam
Ordförande
Ingvild Segersam